Det är fredag och premiärpub på Locus. Jag går T1 på läkarprogrammet så jag vet egentligen inte vad ”pub på Locus” innebär, men jag har åtagit mig uppgiften att rapportera om denna händelse ändå. Ni kan tänka på mig som Sondens egna Alex Schulman anno 2007 dvs. nattlivsrapportering i sin absoluta medelmåttlighet. Men med oändliga ambitioner, såklart.

Klockan slår 18.33. Jag hinner tänka ”fuck!!” innan jag slänger mig ut ur dörren. Ryktet säger att puben är mindre än ett grupprum på BMC och efter en veckas post-pandemiska evenemang har ett gammalt fenomen åter blivit levande: kö-bildning till varenda dörr i sikte. Ser du ens konturerna av en öppen lucka i Lund så kan du numer räkna med att det ringlar en hydra av människor ut ur den. En person lämnar kön och två nya dyker oförklarligt upp. Köerna slutar liksom aldrig växa och de finns överallt. Det är kö till toan, till baren, till Lundafalafel kl 2 en tisdag och således lär det vara kö även till Locus ikväll.

Jag rusar iallafall ner för trappan för att inte hamna sist i den här kön också. Hanna skulle möta mig utanför min port, men väl nere står ingen där. Jag vänder mig åt höger och ser henne stå utanför en annan port. Hon har glömt var jag bor, men jag förlåter henne – vi har trots allt bara känt varandra en månad. Vi cyklar nån gata upp, men inser att vi inte vet vart vi är på väg. Skakade över insikten att vi eventuellt lider av någon form av felaktig proteinutfällning i skallen då vi knappt hittar till Botaniska, en plats vi vistats i minst 10 gånger den senaste månaden, når vi slutligen fram till Tunavägen 5. Ett PBL-fall inkarnerat.

Väl framme är allt i sin post-pandemiska ordning. Kön är 10 meter lång och vi står här i 20 minuter. Men till skillnad från andra kvällar kommer vi in direkt. Locus har redan gjort sig värd besöket. Vi möter en fullsatt lokal, jag räknar till 20 platser – alla upptagna. Jag och Hanna står lite handfallna med en öl i handen, ska vi stå upp? Haha!, tänker ni T3or+ och skakar på huvudet. Det som för ett ovant öga ser ut att vara 20 platser, visar sig nämligen vara 50. Med en otrolig ”finns det hjärterum”-mentalitet och lite hjälp av personalen så slår vi oss ner med 10 andra personer på kortsidan av ett bord. Locus visar på otrolig platsoptimist, något som saknats de senaste två åren. Det är riktigt bra stämning i luften och i samband med att de första dropparna ljummet guld rinner ner i strupen känner jag att jag vet vad pub på Locus är. Det är en kapsel av postpandemiskt himmelrike fångat i en underdimensionerad källare. Jag ler och lutar mig tillbaka, men får genast luta mig fram igen. Så mycket plats har vi inte kring det lilla bordet.

Bild 1. Kö av förväntansfulla pub-besökare

Men få saker stavas perfekt och efter två öl beställs en GT in. Men det kommer ingen GT. Att påstå det vore en direkt skymf mot drinken i sig. In kommer en utspädd shot, alternativt ett försök till världsrekord i grenen minst drink i världen, förvisso bestående av de två komponenterna Gin och Tonic. Locus optimism verkar vara som bortblåst bakom baren. Kanske har budgeten från det sjunkande skepp vi kallar ’Medicinska Föreningens ekonomi’ blivit halverad efter två års torka eller så var det någon slags Pinterest-impuls som tog över och orsakade att det användes pyttesmå sylt-burkar istället för vanliga dricksglas. Oavsett förtjänar Locus bättre. Locus förtjänar riktiga glas och ISO-standardiserade drinkar.

Bild 2. Bild på den sk. GTn i syltburk med en normalstor hand och en öl i bild för jämförande effekt.

Nåväl, kvällen fortsätter och uppdraget bestod trots allt i att mäta temperaturen på Locus. Men hur gör vi, inte bara i egenskap av Sondens utsända utan som vetenskapsmän, en objektiv mätbar undersökning? Jag har tur. Bredvid mig sitter nämligen den perfekta populationen för ett statistiskt korrekt resultat på en temperaturmätning: enäggstvillingar, en forskares våta dröm. Kursen ’Kunskap och Lärande’ (4,5 hp) bar med sig frukt till slut och jag skrider till verket med anteckningsblocket i högsta hugg. Ljudnivån är hög så jag skriker ut det enda jag egentligen vill ha svar på: ”Vad tycker ni att temperaturen på Locus är ikväll??”. Som den vackert samspelade duo man kan ana att dessa tvillingar från Bunkeflo är, svarar de i symbios vad som kommer att bli denna texts enda objektiva sanning från Locus premiärkväll: ”Vi tycker det är bra!”. Mer än så hinner jag inte fråga förrän nån i mitt sällskap skriker ”fuck!!”. Vi måste vidare innan det är försent, innan den mänskliga hydran växt sig för stor någon annanstans. Och hade vi inte sprungit då så hade vi nog stått kvar i kön till VGs nation än idag.