Forum Medicum, Sölvegatan 19, Lund.

Klockan var strax efter 14, den första måndagen i oktober 2023. Ännu en grå och regnig dag hade tillbringats inne i den lika grå byggnaden som påminner om ett fett Star Wars-skepp. Byggnaden alla spänt väntat på. Forum Medicum. 

Vi vandrade runt det tomma entréplanet i jakt på någon som kunde svara på de frågor vi aningslösa T1:or länge funderat på. Tiden studenter tillbringat på HSC känns nämligen som en annan epok för oss. Vi kan knappt föreställa oss hur underbart nedgånget och gränslöst föraktat detta dovt curryfärgade (och doftande?) monument varit, samtidigt som vi inte förmår sluta fundera på hur livet omslutet av dess väggar kan ha tett sig. För precis som allt annat gott fick även de medicinska studenternas tid i HSC:s ombonade lokaler ett… slut. Hur känns det att istället tillbringa dagarna inne i en Rubik’s kub? Vad säger studenterna, och vad sägs det om dem? Jakten hade bara börjat. 

Vi styrde klacken mot Café Kvarnen där såg vi tre tjejer stå och snacka. Ellen, Alice och Lisa, T5:or på sjuksköterskeutbildningen, såg tillbaka på tiden på HCS som en tid med frihet, där fönster kunde öppnas hejvilt och grupprum aldrig behövde bokas. Nu består livet av ett oändligt antal fönster, men där inte ett enda går att öppna. Paradoxen i det hela går inte att bortse från; känner man sig mer fri i en byggnad med ett oändligt antal oöppningsbara fönster, eller är den maximala frihetskänslan att istället ha ett ynka öppningsbart men kvadratdecimeter stort fönster? Svaren förblir få…

Fika för tankarna bort från denna omöjliga fråga. Tjejerna berättar att Café Kvarnen, Forum Medicums café, slår HSC:s Café Hjärtat på mils avstånd. Att det finns glutenfria bakverk tycker de gör Kvarnen till ett pangställe, och en av dem har precis köpt en hallonbrownie som verkar få smaklökarna att explodera av lycka. Perfekt efter en dag av ändlöst tittande genom oöppningsbara fönster. 

Ellen, Alice och Lisa. T5:or på sjuksköterskeprogrammet. 

När Forum Medicums café kommer upp som samtalsämne i grupprummet senare på eftermiddagen utbrister vår kursare Carl:

“Kilopriset för äppelpajen är 1000 kr! Den kostar 35 kr och väger 35 g.”

Vem räknar ens ut det? Inte Carl om man får tro hans egna ord, det var tydligen någon annan. 

Många offrar bekvämligheten att ta en kaffe på BMC för en 10 kr billigare kopp kaffe fem minuter bort på det aningen mer slitna, men studentvänliga, Hillberts. Vi ställer därför frustrerat frågan vi alla undrar till en av personerna som jobbar på Café Kvarnen: “Varför är det så dyrt?”. Svaret är inte det vi vill höra. 

“Vi har faktiskt redan sänkt våra priser.”

Trots närheten till Hillberts verkar det ändå som att många handlar på Kvarnen, cafébiträdet som vill vara anonym berättar att en liten kaffe är den absolut vanligaste beställningen.  Kan det bero på att det är det billigaste på menyn? Precis då kommer en tjej och ställer sig bakom oss och vill beställa. Vi ställer oss åt sidan. 

“En liten kaffe tack”.

Något många tycker sätter pricken över i:et på Forum Medicum är konsten. Den stora rosa väggmålningen man möts av då man glider igenom entrén är för Ellen, Alice och Lisa en favorit, men det finns ett verk de tycker slår även denna vackra vy. Leonardo DiCaprios tandställning. Vi kan inte annat än att hålla med. Strategiskt placerad utanför mikrorummet på våning 12 får den även en ljummen linsgrytelunch att kännas härlig.

Vad som tros föreställa Leonardo DiCaprios tandställning. Konstverk på våning 12. 

Ett stenkast från Leo, på Biblioteket med stort B, står bibliotekarien Saskia. Hon är en av dem som följde med HSC till Forum Medicum och säger att hon trivs bättre i den nya lokalen. Saskia tycker att biblioteket ska få vara en mötesplats, något det blivit på Forum Medicum. Ingen kan motsäga sig Saskias ord om ett öppet bibliotek då avsaknaden av väggar onekligen gör biblioteket mer… öppet. På frågan om vem som är mest vilsen på Forum Medicum svarar Saskia tvärsäkert “doktoranderna”. Hon menar att de varit med i spelet så länge att de blivit oförmögna att fixa basala saker som ett LU-kort. 

Bibblan <3. Våning 12 på Forum Medicum. 

Efter allt snack om doktorander väcktes vårt intresse för hur vi som står lägst i hierarkin på Forum Medicum upplever den nya byggnaden. Vi frågade därför våra kurskamrater på termin ett hur de ser på livet omslutet av en Rubik’s kub, lika pinfärsk som deras liv som läkarstudenter. Chockerat nog insåg vi, trots vårt utsatta läge som nyast, att vi är ett gäng rebeller. Flera personer runt bordet medgav att de hade rört marken på våning 15; en våning vars golv aldrig var menat att drabbas av våra skosulor, en våning som skulle förbli imaginär för sådana som oss. Nyfikenheten tog oss med storm och vi var tvungna att fråga hur livet så många meter över Sölvegatan var. Svaret på den frågan löd: “det som händer på våning 15 stannar på våning 15”.

Högst upp skymtar man den mytomspunna våning 15…

Sonja och Hanna på termin ett kommer med mycket konstruktiv kritik till Forum Medicum, tankar som bör tas på allra högsta allvar av ledningen. Mer mahogny på väggarna önskas, och om inte det så i alla fall valnöt eller teak. All plywood är enligt dem en skam för ögat. Hanna kommer även med idén om ett ljusterapirum, “sånt man har i Kiruna”. Grupprummen i all ära, men det naturliga ljuset når inte tillräckligt hög styrka. “Gloomy” är tydligen hur det är. Jag förstår mig inte på sådana anglosaxiska uttryck men hon har säkert rätt. 

Hanna och Sonja. T1:or på läkarprogrammet

Nedanför den feta trappan på entréplan hittar vi en ensam kille på en av sofforna. Han säger att han heter Jack och att han pluggar termin två på sin fysik-kandidat i det, enligt honom, otrevliga, trånga och mörka tegelhuset mitt emot BMC. Även kallat Fysicum. Vi frågar honom om det brukar vara många fysikstudenter här men det vet han inget om. Självupptagna som vi är frågar vi även om vad ryktet kring läkarstudenter är, han tar sig nervöst i håret och svarar att “det är väl allmänt gott, inget speciellt”. 

Det verkar alltså som att Star Wars-skeppet lockar fler än bara vårdstuderande. Är det därför man aldrig hittar någonstans att sitta på lunchen? Skulle arkitekten ha ritat ett fulare hus? Eller skulle vi bara ha stannat i det dovt curryfärgade HSC? 

/Alva Pansell och Selma Chérouvrier Hansson