
Jag är bakfull
Fulla jag är en odåga. Fast det förstår man ju aldrig förrän efteråt, förstås. I den soliga söndagsmorgonens avgrundsdjupa ångestgrop sitter man med pannan i handflatorna och låter det slå en, ett minnesfragment i taget. Någon särskilt jobbig del rullar på insidan ögonlocken om och om igen. Som hjärnan vore en upphakad projektor. ”Håller han aldrig käften”, grinar jag för mig själv, åt mig själv. … Fortsätt läsa Jag är bakfull