Jag är bakfull

Fulla jag är en odåga. Fast det förstår man ju aldrig förrän efteråt, förstås. I den soliga söndagsmorgonens avgrundsdjupa ångestgrop sitter man med pannan i handflatorna och låter det slå en, ett minnesfragment i taget. Någon särskilt jobbig del rullar på insidan ögonlocken om och om igen. Som hjärnan vore en upphakad projektor. ”Håller han aldrig käften”, grinar jag för mig själv, åt mig själv. … Fortsätt läsa Jag är bakfull

Erik och Daniella

För en månad sedan, 17:e september för att vara exakt, blev en pojke kär. Rättelse: Det var säkert många pojkar som blev förälskade den dagen, det var ju trots allt Partus. Men jag tänker specifikt på en som jag och min medredaktör påträffade utanför pizzeria Sesam tidigt på morgonen den 18:e.  Det hela började med ett meddelande till Medicinska Föreningens Facebook-sida. “Tjena, må vara jäkligt … Fortsätt läsa Erik och Daniella

Scener från Locus premiärpub

Det är fredag och premiärpub på Locus. Jag går T1 på läkarprogrammet så jag vet egentligen inte vad ”pub på Locus” innebär, men jag har åtagit mig uppgiften att rapportera om denna händelse ändå. Ni kan tänka på mig som Sondens egna Alex Schulman anno 2007 dvs. nattlivsrapportering i sin absoluta medelmåttlighet. Men med oändliga ambitioner, såklart. Klockan slår 18.33. Jag hinner tänka ”fuck!!” innan … Fortsätt läsa Scener från Locus premiärpub

Liten person gråter

Liten person gråter. Det är jag.  Det är metabolismvecka. I timmar har jag tittat på pilar som går tvärs genom membran och runt i organeller jag aldrig hört om, inte förstår jag någonting bättre. Jag har inga barndomsminnen kvar. Det är bara enzymer och cyklar och tredubbla suffix. En överläkare med tysk brytning plöjer genom malat-aspartatshutteln i 260. Hur är det meningen att något av … Fortsätt läsa Liten person gråter