… så ska före detta rikshushållningsrådherre Gunnar Sträng ha uttryckt sig. Men varför använde han just de orden? Varför inte säga ”motsvarande inhemskt val av ord”? Varför låter det ”finare” när man uttrycker sig med hjälp av lånord istället för arvord eller ord uppbyggda av arvord, det vill säga ord som vi ärvt från fornnordiska? Detta är något jag tänkt mycket på i samband med hur man i dagens samhälle tvingats avstå från arvord inom många sammanhang för att överhuvudtaget tas på allvar. Jag förstår inte varför det behöver vara på det viset, eftersom samma tanke framförs i båda fallen.

Ett ords uppkomst menar jag borde vara oviktigt för dess upplevda vetenskapliga ton i uppsatta sammanhang. De ord som i dag föredras, som ofta kommer från antingen latin eller grekiskan, har ingen skillnad i betydelse gentemot deras svenska motsvarigheter, utan används endast på grund av deras härkomst. Det är lånordens svårtyddhet som särskiljer dem från arvorden, i och med att de måste läras på ett annat sätt då man inte har samma förståelse för deras beståndsdelar. 

Detta behöver dock inte alltid vara fallet, vilket bland annat kan bevisas med hjälp av ett ord jag använt tidigare i detta skriftalster, nämligen ”rikshuhållnignsrådherre”. Detta tog jag som ett inhemskt liktydigt ord för ”finansminister”. Vad jag vill påvisa är att det inhemska ordet inte är särskilt mycket lättare att förstå jämfört med det inlånade, då båda orden är långa och väcker högaktning hos folk. Den enda skillnaden ligger, som sagt, i var orden har sin härkomst.

Man kan ju ställa sig frågan vad detta egentligen har för betydelse. Orden i fråga betyder trots allt samma sak och förstås, i de flesta fall, lika väl. Varför spelar det då någon roll vilket ord man använder? Detta är dock inte budskapet med denna skrift, utan budskapet är att man bör få och att man bör kunna uttrycka sig med hjälp av arvord, om man så önskar. Jag menar inte att alla särskilda ord i vetenskapliga och utbildade sammanhang skall bytas ut, utan jag menar att man ska få välja hur man vill uttrycka sig utan att behöva oroa sig över hur man framstås endast på grund av ursprunget i ens ordval. Språk är makt, och därmed anser jag att jag bör kunna använda mitt språk på det sätt som jag vill, särskilt när betydelsen av vad som sägs är oförändrad. Jag menar inte att man ska tvingas tala på detta sätt, utan endast att det borde bli vanligare än vad det är i dag. Varför kan inte svenska läkare sinsemellan tala om blodbrist istället för anemi? 

Tycker någon att det ingår någon slags språklig påtvingning i min tankegång är denna av misstag och omedveten. Jag vill inte kräva att folk talar på ett visst sätt, då detta skulle gå emot tanken om att det är ens eget språk och att man bör få göra vad man vill med det, så länge man kan bli förstådd. Om man gör motsatsen till vad jag förespråkar om, det vill säga att man använder enbart ord av utländsk bakgrund, så går det bra för mig, då jag talar om valets betydelse och varför man bör kunna anpassa sitt ordförråd till samma sammanhang på olika sätt. Här har jag valt att använda mig av så få lånord som möjligt för att dels framföra min åsikt på ett sätt som inte strider mot det jag vill säga, samt för att påvisa att man kan uttrycka sig med hjälp av arvord minst lika bra som med lånord.

Slutligen vill jag uppmana alla till att både skriva och tala hur ni vill, med eller utan lånord, för om folk ser vad du gör och efterapar det. Då kommer så småningom ditt sätt att tala börja gälla, eftersom ingen äger språket och man kan göra utav det vad man så önskar och vill.