Den soliga sommardagen när jag flyttade till Lund var det inte den sjukt plånboksvänliga falafeln, Tornavägsbacken som aldrig verkade ta slut, eller bilisterna som alltid verkade vilja köra på en (host host övergångsstället utanför Helsingkrona), som förvånade mig mest. Utan det var något ännu mer egendomligt. Något som fick mig att sätta handen på hakan och kisa. Något som väckte mitt intresse för denna lilla men synnerligen finurliga stad. Något som särskiljer Lund från alla andra städer, kanske till och med i hela världen…

Nu tänker ni säkert, den höga densiteten av studentnationer per kapita? Nej, inte det. Det helt ofattbara och mytomspunna rekordet av 17xtack sittningen som man bara har hört viskas om på BMC? Trots dess hakan-mot-marken effekt så var det inte ens detta. Det som chockerade mig mest var något jag sett cirkulera på olika meme-konton och gjort Lund relevant för även icke-akademiker.

Jag pratar ju givetvis om Lunds stolta förkärlek för repetition. Anki används ju i andra städer kanske ni tänker, och ja, jag vet. Jag tänker givetvis på sjön sjön, ön ön, kiosken kiosken och vägen vägen (Huset huset och tornet tornet har jag inte glömt men det räknas nog snarare som Helsingkronas göromål).

Repetitio est mater studiorum (något vi alla anammar, ellerhur?)

Att repetera något två gånger i rad kan i vissa fall ses som stamning men det kan även vara medvetet och medföra en form av förtydling och därav förstärka tyngden av ordet i fråga. Hur stor roll hade ön, kiosken, sjön och vägen spelat i våra liv om det inte var för just denna klokt tänkta upprepning. Ja du, säkert en exakt lika stor roll som nu. Varför döptes då dessa minst sagt ikoniska platser till det de kallas för idag?

De som döpte dessa platser hade givetvis förmågan att döpa dem till något mer kreativt, men akten av att avsiktligen döpa en sjö till sjön sjön ses i mina ögon som rebelliskt. De visste att dessa platser inte har något att bevisa. Inget namn hade kunnat putta bort dem från den plats de besitter i våra hjärtan.

/ Er skribent skribent Fredrika Isaksson