En god historia börjar inte alltid med händerna och fötterna i snön, ansiktet mot en buske och ett vrål. Men sedan så kanske det här inte är en god historia. Den här historien utspelar sig på ett berg, i ett land, några timmar från tyska motorvägsstopp och schweiziska roamingavgifter. För att respektera integriteten hos överlevarna är namnen utbytta. För att respektera de drabbade är allt annat beskrivit precis så som det inträffande. 

Föreställ er ett snötäckt bergslandskap, två minus, stiltje, en sol som tittar fram mellan molnen, en utgången öl och ett stort lass med moules frites (musslor pommes). Se där, nu har ni er en miljöbeskrivning. Det var på den här platsen historien utspelade sig. I en by, i Frankrike, omgiven av snö och snöklädda gräsbackar. En grupp på runt 200 skidsugna studenter hade skjutsas ner i busslass på tre. Det hade åkts skidor, druckits öl och kanske slunkit ner en och en annan vin chaud (vin varmt). Nu befann sig gänget på sin tredje dag och lunchen hade precis serverats. Då hörs ett mummel från ena änden av bordet, Lammkotletten är kass, han har vomi (spytt). Inte så mycket vikt läggs vid det, dagen går vidare. Först på après-ski (efter skidor) börjar det viskas mer intensivt. Det snackas om att även Gissa Mitt Jobb varit lite illamående. Oron tonades ner något efter ytterligare en vin varmt, men på vägen hem från efter skidor så hörs det ett skrik. Det är Råttjägaren, hon är nere på alla fyra och riktar en projektil mot busken vid huvudentrén. Väl inne på hotellet går oron att ta på. Folk bidar sin tid runt middagsbuffén. Tjoget poulpe (bläckfisk) på Skit-i-handfatets tallrik blir mindre och mindre tilltalande för var minut som går. Men ner går dem till slut, även om de bara är där och vänder kort. För även Skit-i-handfatet hamnar till sist och vräker ur sig bläckfiskar, kanske inte i handfatet men i nära anslutning till ett sådant. Nattens många missiler lägger en dimma över byggnaden. 

En efter en föll dit och matsalen blev glesare och glesare. Frukosten inleddes sedvanligt med radions förkunnande om vilka vi förlorat under natten. Godmorgon tappra kämpar, vi startar med en tyst minut för de som fallit bort, däribland Öland, Porr-Birger, Manolito och Bror Duktig. Dagarna och nätterna flöt ihop. Efter tre dygn av bomber och granater började folk hämta sig och samla ihop skärvorna. Frågor började ställas. Vad hände egentligen på UCPA-centret i Serre Chevalier? Vem är patient zero? Är det den franska kocken Rock-Olga med sina två sjuka barn? Svaren var få, men livet gick vidare. Vad är väl ändå en skidsemester i Alperna? Den kan vara både innehållsrik och uppkastningsbar. Trots virushärden hade det faktiskt också njutits. Fantastiska åk hade ackompanjerats av vyer med snöklädda Toblerone-berg skimrandes i solen. Självgoda franska skidlärare hade ropat Allez let’s go.

Men nu var veckan äntligen på väg mot sitt slut, folk var utmattade och uttömda. Endast ett steg från bekvämligheten, vilket endast ett korridorboende i Lund erbjuder. Det enda som nu behövde avverkas var en 24 timmars bussresa med 70 andra av Caliciviruset exponerade individer, delandes på en busstoalett. Bara busschauffören inte får för sig att närmsta vägen till Sverige är via Italien och kör sönder ett hjul på kuppen, så ska nog det gå vägen.  

– C’est la vie (det är livet)