Ja, denna titel hade kanske passat lite bättre om jag skrev detta innan jag blev vald som talman i FUM för nästa verksamhetsår, men jag har jobbat flitigt på mina prokrastineringsfärdigheter, så bättre sent än aldrig. Jag minns dock mina första intryck av FUM från mötena jag fått äran att leda i rollen som vicetalman detta år, och det är det som jag tänkte avhandla i denna artikel.

Om vi börjar från början: hur blev jag vicetalman? Till att börja med är det värt att nämna att jag är ordförande för Lunds äldsta och bästa studentorkester, Academimusiccorpset Bleckhornen, och är bekant med MF:s ordförande Malte Larsson. Detta var mina kvalifikationer när Malte kommer upp till mig vid handfaten på toaletten i Serre-Chevalier och frågar vad jag gör den 5 februari.

FUM:s talman var på utbyte och de behövde en vice som kunde hålla i några möten. Jag sa att jag såg ut att kunna och skrev in ”MF-talman” i min kalender, för jag verkar inte ha vetat vad FUM var. Jag fick även veta att jag skulle skicka in en kort motivering, så jag skrev hela 1 meningar om varför jag var lämplig. Jag fick en kallelse på mail och hela 10 minuters introduktion kl. 17 samma dag som mötet, vilket började 17:30.

Väl på mötet (eller kanske under snabbutbildningen) fick jag reda på att jag skulle bli invald innan jag fick hålla i resten av mötet. Jag fick ställa mig framför FUM och min motivering lästes upp. ”Motiveringen” var tydligen var en motkandidatur, så jag borde kanske skrivit lite mer om mig själv, med tanke på att alla ledamöter såg ut som levande frågetecken när den var färdigläst. Jag fick svara på tuffa frågor som ”vilket program går du?” och ”vilken termin?”, samt, kanske svårast av alla, så frågade en Sonden-redaktör ”har du gjort något i MF tidigare?”.

Efter att ha lämnat rummet under FUM:s diskussioner fick jag beskedet ”Grattis! Du är nu en MF-förman”. Det var först då jag fattade att jag hade kandiderat för en förmannapost.

Nu fick jag leda själva mötet. Jippie! Jag insåg också nu att trots att jag hade läst igenom dagordningen och bilagorna, så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra på alla punkter. Inte jippie… Men Malte/-arna satt bredvid mig och kunde guida när det behövdes.

Så efter den introduktionen; här är mina första intryck: Kul, god stämning, seriöst. Vilket gjorde det lite jobbigt för mig, för jag var ju den som hade minst koll i rummet, men ändå var det jag som skulle leda mötet. Min nervositet kanske märktes på vissa punkter, till exempel kan jag ha tappat bort mig i en beslutsformulering och sagt ”kan fullmäktige besluta att lösa upp MF …”. Den gick inte igenom, minst sagt. Inte för att det beslutet hade tagits via acklamation på ett random FUM-möte (förhoppningsvis). Jag hörde även lite klagomål på att jag bankar för hårt med klubban, men vissa saker kan man helt enkelt inte förändra bara sådär 🙂

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta denna artikeln med tanke på att den mer eller mindre bara har varit en inre monolog några månader i efterhand. Om jag ska få in ett budskap så kanske: engagera er i FUM! Det är kul. Dock hade det kanske passat bättre innan FUM-valet för nästa verksamhetsår. Nåja, man kan inte få allt här i världen.

Banka-klubba-fjång!
– !595 David Norberg