Solen skiner, vinden viner, och fredagseftermiddagen känns ungefär som alla andra fredagseftermiddagar i oktober. Jag står och väntar på bussen som ska ta mig till Malmö Södervärn, iklädd min vita skjorta, ett par svarta kostymbyxor och ett par noga utvalda solglasögon tryggt liggandes i väskan. Det är detta jag blivit instruerad att klä mig i. Locus Medicus Malmoensis skall nämligen sprängas av ett gäng corbalsmarskalker ikväll och jag har blivit inbjuden att delta.

Varje år väljs 25 glada studenter vid medicinska fakulteten ut för det ädla, men utmanande, uppdraget att säkerställa att Corbalens gäster beter sig som propert folk (brukar oftast inte gå så bra). Men innan bal-dagen är kommen ska dessa marskalker genomgå ett en månads långt test bestående av mega-booze två gånger i veckan. Jag är nyfiken på vilken sorts person som kan tänkas ta sig an ett uppdrag som detta.

När jag dyker upp på Locus är corbals-kommitén i full gång att fixa inför kvällen. Det ska dukas, blandas drinkar och lagas mat (potatisbullar). Detta är rutin vid det här laget. Vid 18.30-tiden börjar de första marskalkerna ramla in genom dörren, förfestade och redo. Temat för kvällen är ett mysterium. Den vita skjortan och de svarta byxorna leder tankarna till servitörer eller kontorspersonal, men de obligatoriska solglasögonen förvirrar. Mitt i allt minglande gör fyra kostymklädda herrar entré till ett det öronbedövande ljudet av ”Yeah yeah yeah, Que no pare la fiesta, Don’t stop the party”. Temat blir genast uppenbart och helt plötsligt flyger det sellpy-kavajer och bald caps och svarta slipsar ut över hela rummet. Någon träffas i huvudet. Glas går i kras. Folk slänger sig ner på golvet för att få tag på en kavaj i just sin storlek. Innan någon hinner blinka är rummet fyllt av Pitbulls. Senast jag såg en sådan enhetligt klädd grupp var i personalrummet på vårdcentralen i Staffanstorp.

Då var det dags att hitta sin bordsplacering i sittningssalen. Jag får sitta bredvid min bästis Sonja till höger om mig, på andra sidan en megahärlig tjej i T1 som delar samma förnamn som mig (Alva), och pubbis-Matilda mitt emot mig. Jag blir mycket nöjd. Det snackas och äts, sjungs och dansas. Det är bra vibes. När potatisbullarna (PITTatisBULLe) är uppätna har konduktris-Klas valt ut tre eminenta intervjusubjekt åt mig för just denna sondering.

De presenterar sig som Wilma – ”Lundbull” (T3 läk), ”Pitbull-Niklas” (T1 läk) och Isa-”Kullbull” (T1 sjuksköterska).

Jag börjar med att ställa en öppen, och för mig, väldigt essentiell fråga:

”Har ni något bra scoop från marskalkperioden hittills?”

De verkar inte fatta vad jag menar för de börjar diskutera glasskulor.

Jag inser att jag måste ställa en mer konkret fråga.

”Om ni får välja en person som ni absolut inte vill ha vid ert bord på balen, död eller levande, vem hade det varit då?”

Niklas: ”Adolf Hitler…”

Wilma: ”Hincus chef… eller typ att jag vill det så att jag kan…”

Hon blir avbruten av Isa: ”Putin och Kim Jong Un!… Eller typ att jag vill det för då kan man hetsa dem…”

De börjar inse olika sätt det går att utöva makt över sina bordsgäster och diskussionen drar iväg.

”Vänta juste! Frågan var ju vem man INTE ville ha…” utbryter de gemensamt.

Niklas: ”Ok, min lågstadielärare Gunilla. Det hade INTE varit kul.”

Wilma: ”Leif Simonsson. Han var min fransklärare.”

De verkar nöjda med sina svar.

Jag testar att testa en mer öppen fråga igen.

”Om ni skulle ställa en fråga till er själva, vad skulle ni fråga då?”

Niklas svarar snabbt: ”Why are we here?”

Wilma: ”Varför, vad, hur?”

Niklas är snabb igen: ”Föredrar du röd eller grön pesto?”

Wilma är lika snabb: ”Röd pesto på pasta, grön pesto på macka”

Niklas följer upp med: ”När går gränsen för frukost, alltså vilken tid på dagen?”

Isa: ”HALLÅ DET HETER JU BREAKFAST – BREAK FAST – BRYTA FASTA”

Niklas: ”Ok så det kan vara när som helst? Även om jag vaknar 00.00 och äter?”

Isa: ”JA!”

Det blir tyst.

Isa ser funderande ut: ”Klarar jag tentan?”

Niklas slänger ut sig: ”Är Hugh Grant ugly-hot eller hot-ugly?”

Wilma och Isa utbrister i kör: ”Hallå han är faktiskt hot-hot!”

De två tjejerna fortsätter febrilt att diskutera Hugh Grants typ av snygghet medan Niklas sitter mellan dem, stirrandes på mig med vetande blick. Han säger tyst ”jag har dessa frågor på min mobil”. Han har alltså testat dem förut och jag ser att han är nöjd med diskussionerna han har skapat.

Eftersom att Isa är en av endast två sjuksköterska-studenter kan jag inte låta bli att fråga:

”Hur känns det att vara sjuksköterska här?”

Hon svarar: ”Först kände jag mig lite som en outsider… men nu känner jag mig fett hemma här. Ett meddelande till alla sjuksköterskor: man kan vara med på mycket mer än vad man tror.”

Bra meddelande!

Jag tackar för lånet av deras tid och smyger vidare för att hitta mitt nästa intervju-offer. Jag hittar övermarskalken, som har huvudansvaret för hela balen, David Karlsson. Perfekt.

”Vad är det värsta som kan hända på balen?”

Han svarar inte direkt, utan funderar en stund.

”Kanske att någon i kommittén dog”.

Jag nickar. Han funderar lite till. Jag funderar på om han tycker att det är lika illa om någon som inte är i kommittén dog.

Han fortsätter: ”Annars vore det nog att våra opps från juridiska föreningen får med sig någon av medicinska föreningens attiraljer”.

Jag håller med om att det vore riktigt illa. Jag tackar för hans tid och går in i köket för att dricka lite vatten. Just då kommer pubbis-John också in. Jag frågar om han vill vara med i ”sonden sonderar”. Det är klart han vill.

”Vem är snällast i kommittén?”

Frågan verkar vara svårare än jag hade trott, för han funderar en stund, och innan han hunnit svara dyker David Karlsson upp igen. John bollar över frågan till honom som kan besvara betydligt snabbare.

”Ehm… förutom jag? Emelie Krakau (Sonden-redaktör emeritus och mycket trevlig tjej) och Love Darte (inte Sonden-redaktör emeritus men trots det mycket trevlig kille.)”

Helt plötsligt tycker sig John kunna svara på frågan: ”Okej Emelie Krakau och Love Darte.”

Tyvärr deltog Emelie inte under kvällen och Love Darte var försvunnen så tyvärr har jag inte möjligheten att ställa den sportsliga frågan: ”Hur känns det?” Men in i köket kommer Matilda, vilket innebär att två av pubbisarna är samlade. Så jag ställer en sportslig fråga till dem istället:

”Hur känns det att ni behöver jobba på balen i år?” (Jag ställer denna fråga med en aningen retande ton då alla andra förmän inom MF blir anmodade.)

Matilda ger ett sportsligt svar: ”Jag väntar mig att vi kommer behöva jobba väldigt hårt, men det kommer vara väldigt kul.”

John svarar: ”Jag jobbar bara för jag väntar mig en anmodan nästa år.”

Fair.

Innan jag känner mig nöjd med mitt intervjuande för kvällen har jag två offer till jag vill utsätta för lite frågor: nämligen konduktris-Klas och konduktris-Moltas. Detta är killarna som ansvarar för att utse vilka som är lämpade för marskalk-uppdraget, samt planerande av alla sittningar under perioden, inklusive denna episka Pitbull-kväll.

Jag ställer en fråga till Klas.

”Vad uppskattar du mest med ditt arbete som konduktris?”

”Jag tycker det är så härligt med T1:or för de vet ingenting om mitt förflutna.”

Jag vänder mig till Moltas (som går T10+).

”Har du hittat AT-tjänst än?”

Han stirrar ut i det tomma intet med blanka ögon och tom blick.

Ok, kanske bäst att avsluta där.

Dansgolvet sprängs. Högtalare sprängs. Trumhinnor sprängs. Det hoppas upp och ner. Armar flänger här och där. Ben sparkas hit och dit. Glas går ännu en gång i kras. Precis så som det ska en kväll på Locus. Detta sker i väntan på bussen som ska ta oss till eftersläppet på Helsingkrona nation.

På samma sätt sprängs dansgolvet på Helsingkrona, om inte ännu hårdare. Utifrån kan man se ett gäng söta Pitbulls dansa sent in på natten. Vid 00.30-tiden känner jag mig gammal och nöjd så jag ställer mig i kön till garderoben. Där får jag frågan av en anonym sexmästare emeritus iklädd bald cap hur Sonden har haft det ikväll? Jag kan ärligt svara att jag haft en riktig dunderkväll. Marskalkerna var verkligen ett superhärligt gäng och viben var tio av tio hela kvällen. Jag kan verkligen rekommendera!

Vi mottar vårt pick och pack och går ut under den stjärnklädda himlen. Jag kan äntligen ta av mig min bald cap som jag inte vågat ta av mig tidigare pga risk för hår-kaos och stoppar ner den i fickan. På min korta promenad hem passerar jag busshållplatsen jag stod vid 8 timmar tidigare, men nu med något äckligare hår och aningen mer utkletat smink, nöjd med hur kvällen varit. Jag funderar på huruvida marskalkerna är redo att möta utmaningarna på bal-dagen. Jag funderar på om en bald cap får plats på en studentmössa? Oavsett svaret vet jag i alla fall att den får plats under en studentmössa.

Jag önskar marskalkerna en fortsatt episk marskalkperiod så hoppas jag att vi ses på corbalen!