Det finns morgnar då jag funderar om jag verkligen pluggar till läkare eller bara till barista. Inget annat, varken substans eller rutin, präglar min vardag så starkt som koffein. Föreläsningarna börjar ofta tidigare än vad människokroppen, enligt all rimlig fysiologi, är konstruerad för. Då sitter vi där, halvdöda i Fernström (eller Gud förbjude – Genetikhusets aula), tills den första droppen kaffe når blodbanan. Effekten är så påtaglig att det borde skrivas en fallbeskrivning: ”Patient med akut trötthet, omedelbar respons på kaffe från automaten i microrummet.”

Som T3:a har jag börjat lära mig tänka i läkemedelstermer, och jag börjar mer och mer betrakta kaffe som en farmakologisk intervention (en högst betydande sådan). Indikation: tentaperiod, PBL-möte 08.00, histologi en måndag eller vilken föreläsning som helst efter lunch. Dosering: en kopp sekunden du vaknar, upprepas varannan timme eller tidigare vid akut trötthet för att undvika att snarka under föreläsningen. Maxdos? Okänd. Tror inte man dör, man bara vibrerar.

Biverkningarna vet vi alla men väljer att blunda. Darrningar, puls i 180 och en dygnsrytm som bytt tidszon utan att be om lov. En viss psykologisk instabilitet kan noteras, ofta manifesterad i en falsk optimism: ”Klart jag orkar läsa ett helt kapitel i Purves i ett svep.” Interaktioner: bör undvikas i kombination med energidrycker, mejl från kursledningen eller när det är 10 slides kvar i PowerPointen och klockan är 11.59.

Problemet är förstås beroendet. Jag kan obehindrat räkna upp alla små ben i handen (snälla be mig inte göra det), men jag kan inte längre räkna ut hur många koppar kaffe jag druckit idag. Min dygnsrytm är inte synkroniserad med solen, utan med ljudet av kaffemaskinen. Jag märker även hur lätt jag förväxlar pigghet med livskvalitet. Att vara vaken är inte samma sak som att vara levande – det vet alla som överlevt (eller försökt överleva) en PBL-vecka utan Viktor Lus anteckningar och Aymans Ankikort.

Kanske är det just där den existentiella dimensionen gömmer sig. Vi pratar ofta om läkemedel som ”livsuppehållande behandling”. För mig, just nu, är det kaffet som fyller den funktionen. Det håller mig inte bara vid medvetande utan det håller ihop min föreställning om att jag faktiskt klarar det här.

En dag kommer jag förskriva mediciner som räddar liv. Men tills dess nöjer jag mig med att ordinera mig själv en kopp kaffe. Daglig dos: livsviktig.

// Tamara Fredriksson, T3 Läk