De högst anonyma skribenterna – Ida och Noah

Gör så mycket du kan. Gör mer än du kan. Plugga hela tiden. Lär dig allt om Faradays bur och induktionsbevis. Om tylakoider och galvaniska element. Du kan vara vaken lite längre; plugga lite till. Gör allt vad du kan så du kommer in på läkarprogrammet. 

Och nu när du är här – är det slut nu?

“Den svåraste biten är över” är något man fått höra gång på gång. Du har kommit in, nu är det bara att klara sig. Du behöver inga A:n längre – du behöver bara godkänt. Men har inte den svåraste biten precis börjat? Är man verkligen klar bara för att man kom in? Orkar man hålla samma ambitionsnivå som på gymnasiet eller räcker det med att göra det minsta som krävs? Och är det verkligen etiskt att precis ta sig förbi – vi pluggar ju inte bara för oss själva längre, utan för våra framtida patienter. 

Vi har frågat några läkarstudenter hur de ser på det här med plugget. Finns det någon minimum effort-inställning på läkarprogrammet eller är alla Cristina Yang? Har man samma inställning till plugg som på gymnasiet eller har den förändrats? Finns det någon etisk press att plugga mycket? Det ska vi ta reda på nu. Vi intervjuade er, och här kommer era svar. Håll i hatten!

Tycker du det finns en minimum effort inställning på programmet? Vad tror du att den beror på isåfall?

“Man vill ha någon form av utomstående belöning eller bekräftelse av att ha lagt in arbetet. Om man inte får den, är det lätt att få en minimum effort-inställning. Det finns ingen morot, och heller ingen piska om man pluggar mindre, så länge man klarar sig. Så har det inte varit tidigare i skolan. Där har det alltid varit att du får en utomstående bekräftelse, såsom bättre betyg om man gör mer. Det finns det inte längre, nu kan man bara bli godkänd eller icke godkänd”. 

“Tror inte det finns ett minimum effort-mindset på programmet som helhet, snarare tvärtom. Det är coolare att vara lite bättre. Man jämför sig mycket med andra. Folk vill gärna komma till tals och briljera med sin kunskap. Tydligare och tydligare ju längre upp i terminerna du kommer”. 

“Lite från faddrarna. Under novischperioden kunde de slänga ur sig ‘det räcker med att läsa Viktor Lu’ eller ‘ni behöver inte de där böckerna’. Samtidigt ser vi dem plugga rätt mycket så jag vet inte hur mycket det ligger i det”. 

“Jag skulle säga att det finns en inställning att säga att man pluggar mindre än man egentligen gör. Plugga lite och lära sig snabbt är coolt, då ses man som smartare. Man vill inte framstå som dum och inte säga fel, och därför säger man att man pluggat lite så  förväntningarna sänks. Det blir mer av en brasklapp som folk visar upp innan de går fram till tavlan”.

”Nja det är inte som att folk går fram och säger ‘vafan sitter du o pluggar för?’”

“Jag förstår minimum effort-kulturen. Det krävs mycket av oss. Synd, för jag hade inte velat att min läkare haft den inställningen. Jag har svårt att förhålla mig till den, att klara tentan är ändå en bedrift”. 

“Man gör bara så mycket att man klarar den här godkänt-gränsen. Man gör inte så mycket mer, för det känns inte som att man tjänar på det”. 

“Faddrarna ville nog lugna oss och gav en minimum effort-känsla. Många har en bild av läkarprogrammet som väldigt intensivt”. 

“Faddrarna verkade visa det, men det kändes mest som en anti-skrämseltaktik”. 

Tankar och slutsatser 1:

Spridda skurar. Finns det eller finns det inte en minimum-effort kultur? Kanske både och. Kanske en maximum effort-kultur. Kanske har var och en sin egen kultur. 

Vem i fotot identifierar du dig som?

Hur har din inställning till plugg förändrats sedan du började läkarprogrammet?

Denna något torra och uppenbart ledande fråga fick förvånansvärt ärliga svar.

“Den har definitivt ändrats. Jag brukade cramma som fan. Hade inte driv på samma sätt vid den tiden. Kom hit till programmet helt utan pluggstrategi. Jag var värdelös på kemi och hoppade av den i gymnasiet. Nu ser jag syftet. Läkarprogrammet är designat för att använda kunskapen vi får här. Man märker det, och det gör att jag är mer villig att plugga”.

“Oj vad svårt. I grunden är det nog samma. Men nu känner man mer att man pluggar för någonting – ett yrke. Förr pluggade man för att komma in på en utbildning. Då var studiematerialet bara ‘någonting du SKA lära dig’. Här är syftet tydligare”.

“När jag gick gymnasiet var jag otroligt omotiverad och barnslig. Jag behövde mogna ett par år. Nu är jag taggad på att plugga. Har ett mål. Det är ingen som har sagt till mig, utan nu är det faktiskt jag som har gjort valet”. 

“Den har förändrats, men det ändrades under gymnasiet också. Ju senare i gymnasiet jag kom desto mer ‘minimum effort’”.

“Om jag inte anstränger mig kommer jag ju sitta där” (Det är oklart var just ‘där’ är. Gissningsvis en fettfläckig och smutsbeige soffa, eller kanske drunknad i din egen jacuzzi).

“I gymnasiet lärde jag mig i princip allt. Kunde recitera kursböckerna typ och pluggade för att få bra betyg. Strävar inte efter samma nivå nu. Nu pluggar jag så mycket som jag orkar”.

Två av de intervjuade.

Varför pluggar du?

Här börjar vi närma oss någon slags kärna. Nu fan är det bra journalistik.

“Inte för att lära mig allting. För att kunna jobba som läkare sen. För att klara programmet. Ibland är det kul, ibland mindre kul. Men du måste ta dig igenom det”.

“Kommer tacka mig själv i framtiden om jag förstår saker bättre. Har viljan att förstå så mycket som möjligt för jobbets skull. Men det är klart att jag pluggar för tentan”.

“Det är definitivt en rädsla som motiverar mig, det är nog 90% av det”.

“I små delar för PBL, i stora delar för tentan, och ännu större del för att inte bli spärrad”.

“Kortsiktig motivation är inte för att ‘en dag bli läkare’, utan motiveras av tentan och PBL-gruppen. Klara tentan och terminen, som delmål. Det blir väl så”.

Tankar och slutsatser 2:

Någonting gemensamt mellan svaren är hur central roll syfte själva materialet spelar, till skillnad från gymnasiet.

Folk verkar ofta veta varför de spenderar sina dagar i Fernström och anatomirummet. 

Vissa pluggar mer, vissa pluggar mindre, vissa lika mycket. Oavsett verkar det ha ändrats på ett eller annat sätt.

Plugget i sig verkar drivas kortsiktigt av PBL-möten och tentan. Och långsiktigt av en rädsla att misslyckas i livet och en vilja att bli en så bra läkare som möjligt. Vilja och rädsla i en underlig vals alltså.

Känner du någon etisk press att plugga hårt?

“Ja asså det är en etisk press, och jag vill klara programmet. Vill ju kunna ta hand om patienterna. Känns fel att inte ha rätt kunskaper för dem. Det handlar ju om liv och död”.

“Jag har aldrig tänkt på en etisk press. Det är definitivt en inre press. I och för sig gynnar den inre pressen mina framtida patienter också”.

“Ja. All kunskap vi förvärvar ska vi ändå använda som läkare sen. Om jag inte kan vissa saker kan ju det gå ut över patienter. Det är inte bara för min egen skull jag pluggar. Det är kul, för då ser du ett syfte. Så det blir en motiverande press”.

“Näe ingen etisk press. Klarar jag tentan är jag uppenbarligen så duktig att jag kan gå ut och ta hand om personer”.

“Jag har mer etisk press än gymnasiet och mindre inre press. Vill göra så gott jag kan. Nu lär jag mig för att bli läkare. Det känns jättejobbigt ibland, tungt för samvetet”.

Tankar och slutsatser 3:

Ni är varierade som fan. Chock.

Programmet är tungt ibland. Och ni är väl medvetna om det. Vi också, tror vi.

^^^ Jag och Noah när vi skrev denna artikel ^^^

Folket har talat. Vad ni har sagt vet jag fan inte. Men talat har ni gjort. I slutändan är det upp till er, kära trogna sondenläsare/lundensare/kosmopolitaner, att värdera materialet.

Vad stämmer in på dig av allt detta? Var är din plats i schabraket?

Är du en sådan som har köpt Garwicz bok? Eller har du också funderat på att starta en patreon för Viktor Lu? (Sondenskribenten Noah anser Lu-patreon vara en utmärkt idé, sondenskribenten Ida motsätter sig).

Vad är det som får dig att ticka? Tickar du ens?

Noah o Ida – Edra trogna sondenskribenter.