En solig majkväll rullar jag in med huvudet först i en CT-maskin på 5:e våningen i SUS Lund. Sjuksköterskan stänger dörren och jag är ensam medan den stora maskinen snurrar igång med ett öronbedövande högteknologiskt ljud. Snart kommer insidan av min skalle avteckna sig i svartvitt på skärmarna utanför. Hur hamnade jag här? 

Innan jag berättar historien vill jag ta en liten avstickare och se tillbaka på den utbildning jag varit en del av de senaste 4,5 åren. Att läsa läkarprogrammet är en lång resa. Ungefär som en tågluff genom östeuropa under högsommaren, med många sömnlösa nätter, svettiga män och märkliga möten. 

Något som håller gnistan vid liv är alla skratt man fått under tiden, oavsett om det var avsett att vara roligt eller bara blev väldigt fel. Alla odödliga citat från föreläsare, klasskompisar, handledare och inte minst patienter. Hade jag skrivit ned alla hade jag fått en bok i paritet med Guyton and Hall – och brutit mot många punkter av sekretessavtalet.

Nä, bäst att låta bli att citera just patienter online, och vafan, hur roligt är det att alla inte är lika nördigt insatta i människokroppens minsta beståndsdelar? Det är ju VI som inte kan sluta prata om urin på offentliga platser (ink fester). Så när situationer som denna:
Pat har stort aortabråck vars stent läcker. ”Pat: jag har varit så lös i magen på sistone, kan det vara så att det läcker dit?”
uppstår, kan man dra på munnen lite, men det var verkligen inte längesedan man själv trodde att lungorna var två ihåliga ballonger. Eller, jag talar för mig själv nu, att vattnet gick genom tarmarna istället för att behöva filtreras genom blodet och bli urin. Förlåt nu nämnde jag urin igen, ni hör ju!

Roligare är alla citat från föreläsare och handledare, och några av dem har jag faktiskt samlat på mig under årens lopp. Några exempel är:

“Statistiskt är hemmet den farligaste platsen för barn! Så därför bör man istället låta dem leka på en brygga!”

“Alla sinnen habituerar sig, även hörsel. Till exempel min röst, när ni har lyssnat på den här föreläsningen ett tag kommer ni troligtvis inte höra den längre”

“Man vet inte vad som kom först: hönan eller ägget! Eller det kanske man vet nu, det pågår ju forskning i det området”

Sedan finns en lista visdomsord från diverse föreläsare, till exempel:

“Gud gav mig 10 fingrar, med dem kan jag stoppa 10 blödningar”

“Hellre rik och frisk än sjuk och fattig”

“En god natts sömn är den bästa festen”

De lite oklara: 

“Jag är en hammare, hela världen är spikar”

“Mexikanskt heroin är inte bra – har jag hört”

Och förkortningarna:

F.Ä.E.K – fråga äldre erfaren kollega

Och V.F.M.H – vård av frisk man i hemmet

Allt detta är uttalanden jag skrattat gott åt under terminernas gång. Men vad är väl roligare än när högutbildade superkvalificerade människor gör bort sig?! Här kan jag bara uppmana alla läsare att tänka tillbaka på sin senaste OSCE-prestation. Det är humor!

Och så exemplet jag snuddade vid i början, när en ultrakvalificerad överläkare och en läkarstudent som borde vetat bättre (jag) fundamentalt felbedömde ett medicinskt tillstånd.

Då måste vi tillbaka till den där dagen i maj när jag genomgick min datortomografi. Det var mitt i kursen i neurologi, och jag var på väg till föreläsningen när det började läcka vätska ur näsan! Det var i konsistensen av vatten och droppade på i en strid ström, men bara när jag hade huvudet i ett visst läge. Skumt, tänkte jag, för jag hade aldrig varit med om det tidigare. Och ånej, tänkte jag också, för det kändes minst sagt pinsamt att gå in till klassrummet med en rännil från näsan. När jag kom skojade mina klasskompisar om att det kunde vara CSF (cerebral spinal fluid)! 

På lunchrasten hade det inte slutat, och jag började bli rätt irriterad. Så jag frågade min föreläsare, som var läkare, vad det kunde vara. Det var bara så att han var överläkare i neurologi, och med en orolig blick uppmanade han mig att söka akuten. Det kunde vara så att det var likvor som läckte, sa han. Det som tidigare var ett skämt blev nu blodigt allvar!

Jag vet inte om ni hört det, men det finns ett rykte om att det ska vara svårt att komma in på vuxenakuten i lund, att det ska vara vaktat av argsinta kvinnor (sjuksköterskor) som gärna skickar hem patienterna om de inte ligger döende på marken. Denna gång var det dock helt befogat att jag blev fnyst åt, och ombedd att gå därifrån. “Vi behandlar inte snoriga 20-åringar” sa hon. 

Efter att jag – med rätta – blivit portad från akuten kom jag tillbaka till föreläsningen igen. Jag trodde att detta innebar att faran var över, men det tyckte inte neurologen. Han bad mig att stanna kvar efter föreläsningen, och skulle personligen se till att jag kom in och fick hjälp. Vid det här laget började jag undra om det inte bara var bättre att gå hem och vänta ut det, men neurologen ville inte släppa en “blivande kollega” vind för våg med ett potentiellt likvorläckage. 

Vad det kunde vara för annan vätska som rann ur min näsa tänkte varken jag eller neurologen på när vi återigen promenerade till akuten. Det gick lätt att komma förbi förtriaget med neorologens sällskap – men jag kommer inte glömma den giftiga blick kvinnan gav mig när jag passerade. Här någonstans träffade vi en akutläkare. Min beskyddare diskuterade sin hypotes med honom och fick skeptiska frågor tillbaka. ”Ringer det här några klockor för dig?” frågade akutläkaren. ”Nej” svarade neurologen konstigt nog. ”men ..”.

Jag fick alltså sätta mig i väntrummet och vänta på att bli undersökt. Jag ringde min pojkvän och berättade vad de höll på att utreda mig för. Likvorläckage – alltså ett hål in till hjärnan! ”Hjälp!” utbrast han. ”Det verkar inte bättre” sa jag.

Senare på ett rum. En trött akutenläkare tittade på mig med oseende blick när jag berättade min korta “anamnes”. Jag skulle också demonstrera genom att vända huvudet upp och ned, men just då hade det slutat rinna, tyvärr. Kanske hålet in till hjärnan hade läkt? Eller hade jag slut på likvor nu? Läkaren skickade mig efter mycket om och men att genomgå en CT-skalle, antagligen mest för att behandla neurologens självkänsla än min “sjukdom”. 

Så där rullade jag alltså in i regionens ”svarv”, för att äntligen få veta vad som rann ur min näsa. 

Efteråt blev det en hel del väntande, och ca kl 21 kom akutläkaren tillbaka. Han bad mig följa honom och så fort vi kommit runt hörnet sade han: du har inget hål in till hjärnan; du har en SINUIT! Han visade mig bilden med en igensmockad frontalsinus, och vi skrattade båda två åt hur dum situationen kändes. 

Ja detta var alltså några månader efter att jag haft ÖNH-kursen! Väldigt begåvat att inte en gång ha ifrågasatt neurologens drastiska bedömning! När jag skamset vandrade hem den kvällen började jag tvivla på mitt framtida yrkesval, och jag började fundera över nackdelarna med att rådfråga superspecialiserade läkare om enkla problem. Men det hade ju kunnat vara värre – jag hade kunnat ha ett hål in till hjärnan!

P.S. Som pricken över I:et kom fakturan för detta akutbesök hem till mig under sommaren, när jag var bortrest. Det kom en påminnelse och ytterligare en, men eftersom jag inte var hemma och kunde öppna breven, gick de tillslut till Inkasso. När jag väl kom tillbaka till Lund i slutet av sommaren var det 2 dagar kvar innan ärendet skulle skickas vidare till kronofogden!! Snacka om att den där snoriga näsan gav mig mycket problem!