Nyheter

Mellan kuber och rävar: Toddyspexarna ger Picasso!

20180322_213324.jpg

Det är en lagom varm vårkväll i Lundagård, fast fortfarande syns inga tecken på grönska i träden. Men i Stora Salen på AF-Borgen är tempot på max, då Toddyspexarna går genom deras sista genrep innan premiären för terminens spex Picasso! I baren står godis och väntar på ivriga besökare, på balkongen sitter tekniker och lyser med strålkastarna och på scenen går första aktens dans i full rulle. I luften känns en klar självsäkerhet men också en stor längtan att äntligen få berätta om den spanske konstnärens resa mot framgång, karriär och… kuber.

Detta är tredje gången som Toddyspexarna sätter upp Picasso, som framfördes för första gången i 1996 och som kom tillbaka redan efter sex år, i 2002. Spexet tar oss tillbaka till någonstans mellan 1909 och 1938 (Sondens redaktörer kunde inte riktigt fastställa när handlingen äger rum!) där vår huvudperson, en ung visionär från Málaga med passion för blåa färger, drömmer om att bryta genom till internationell berömmelse. Allt förändras för vår unge Pablo när han får lite professionella karriärtips levererad till sin hemadress, och därefter blir det en spännande resa där han får möta konstsamlare från New York, animalrealister från Paris (?), tavlor från Renässansen och mycket mera. Men kommer Pablo att lyckas imponera med sin unika stil, eller kommer det bli ”pennalism” för resten av hans liv?

Med melodier från Frank Sinatra, Giuseppe Verdi och A-ha lyfter stämningen ända till Stora Salens tak, och det finns inte ett enda hörn i hela borgen som kan undgå studenternas brinnande talang. Koreografin är klockren, orkestern häller färg i spänningen och dekoren, sminket och kostymerna är så vackra att de skulle passa på självaste Louvre. Manuset ger oss ordvitsar i första akten som går över till övergripande humor i de senare delarna av spexet, och (som tur) finns det få interna läkarskämt. Sexet och tekniken arbetar flitigt bakom scenerna, och PR-teamet håller deras skinande häften nära om hjärtat. Bland den allra första publiken finner vi Gumborna som peppar inför Toddydagen, men också ett antal nyfikna vuxna som undrar vad i hela friden pågår i AF-borgen.

Toddyspexet Picasso är resultatet av en resa som pågått i flera månader, av ett samarbete mellan flera individer men också av en glöd som enat alla studenter. Väl efter föreställningen träffar vi Ludwig von Vultée som spelar trumpeten i orkestern: när vi frågar om det bästa med Toddyspexet svarar han ”såklart gemenskapen”, och ler. När vi lämnar borgen hör man fortfarande glada skratt och applåder från insidan, medan ljusen lyser vidare ut över Lundagård. Den Stora Toddydagen närmar sig, men alla Toddyspexare vet att det är resan som är självaste målet – och visst har de nått sitt mål.

Picasso sa en gång att ”Varje barn föds som en artist. Problemet är att förbli en artist när man blir stor.” Men detta problem behöver inte Toddyspexarna oroa sig för: de har inte bara lyckats bli artister, utan de har blivit stora artister!

1 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s