Alla hoppar av – VAD HÄNDER?

Det är den 30e augusti 2021 och jag är åter tillbaka i min nya hemstad – Lund. Det har varit en lång och händelserik sommar och som alltid kliver jag in genom dörrarna till universitetet och in i min PBL-sal med känslan av att jag ändå är lite av en ny person. Alla upplevelser från sommaren och tiden att lista ut vem jag ~egentligen~ är måste ju ha gjort något sorts permanent avtryck, right? Det är ju ändå så att den tiden på året det är som mest okej att vara en 100% klyscha är vid terminsstart. 

Till skillnad från tidigare terminer börjar dock inte denna med samma genuina “Åh, där är ju du – kul att äntligen se dig igen!” från diverse klasskamrater, och endast några förhastade kommentarer om hur sommaren har varit utbyts. Vad hände med att jag skulle få visa för alla vilken förändrad människa jag är? Jag har ju till och med piercat mig så att folk ska kunna se det på mig! Istället känns stämningen lite trevande och osäker, svår att sätta fingret på. 

När klassen äntligen är samlad på samma ställe igen tar det dock inte lång tid innan ryktena sprids: “hörde du att X har hoppat av?” “Y kom in på en annan linje häromveckan och bestämde sig för att byta över en dag!” “Z ska ta studieuppehåll och göra nåt helt annat i ett år”. Det enda jag tänker för mig själv är – VAD HÄNDER!?

Att folk tar studieuppehåll eller hoppar av kommer förstås egentligen inte som någon större överraskning, det är en naturlig del av att gå en så lång linje – man måste få göra annat emellanåt, och om programmet inte känns rätt är det självklart att man ska byta och prova på något nytt. Det jag å andra sidan inte hade förberett mig på var osäkerheten som spred sig bland många av de resterande studenterna i klassen – inklusive mig själv. Frågorna som började formulera sig i huvudet blev tydligare: Men har jag valt rätt då? Borde jag också ta uppehåll?

Så där satt vi, första dagen på en ny termin, och försökte komma in i det första kapitlet av Robbins Basic Pathology samtidigt som tankar om vad fan vi gör här snurrade i allas huvuden. Till och med de som tidigare känt sig stensäkra på sitt val svajade till lite på stolen. För min del har jag hela våren och sommaren gått i tankar om att det snart är dags för en paus – uppleva något annat än Lund, cytokiner och immunoglobuliner för ett tag (ni som läser detta och inte förstår hur man kan vilja ta en paus från dessa molekyl-babes är definitivt på rätt spår, alternativt borde byta illa kvickt till biomed eller läk). Realiteten av att folk redan efter 3 terminer, istället för mina tänkta 5, tar en paus fick åtminstone mig att fundera över om jag också borde vara någon annanstans nu, och om jag väntar för länge.

Som tur är finns det numera ett enkelt sätt att bortförklara alla tvivel och önskningar att komma bort – vår kära pandemiis.<33 Istället för att fundera över vad jag egentligen behöver och vill så kan en enkel påminnelse om den skingra alla tankar och övertala mig om att övermänskliga ~ rådande omständigheter~, och inte jag, har kontroll över mitt liv. Jag intalar mig själv att det är på grund av den jag vill bort, uppleva nya saker, och känner ett styng av avundsjuka när jag ser mina klasskompisar och bekanta få delta på en ny novischperiod på ett annat program, flytta till Spanien eller börja folkis. Samtidigt som jag sitter i ett kök på Sparta och undrar om min fritid kommer fyllas av någonting annat än någon enstaka sitt-klubb på sydskånska och patogenes. 

Svaret är ju såklart att den självklart kommer göra det. Men vad är väl en terminsstart utan lite oro och ångest över framtiden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s