Jag är bakfull

Fulla jag är en odåga. Fast det förstår man ju aldrig förrän efteråt, förstås. I den soliga söndagsmorgonens avgrundsdjupa ångestgrop sitter man med pannan i handflatorna och låter det slå en, ett minnesfragment i taget. Någon särskilt jobbig del rullar på insidan ögonlocken om och om igen. Som hjärnan vore en upphakad projektor. ”Håller han aldrig käften”, grinar jag för mig själv, åt mig själv. För det är också en del av bakfylleångesten. Den jävligt blixtsnabbt insatta försvarsmekanismen ”det var inte jag” medels tredjepersonsperspektiv. ”Kan han inte vara tyst en enda gång”. Det kan han inte. Det kunde han inte. Det kan inte heller hjärnans känslocentra. Där verkar den dagsgamla fyllan göra vad tjack gör med övriga kroppen. Som ett grovkalibrigt maskingevär laddat med självömkan och förtvivlan och googlingar på fåraherdejobb i franska alperna. Det går på högvarv. Jag slår upp ögonen efter min fylleslummer och avtryckaren pressas in. 

Han är inte bara ganska jobbig, han är dessutom rätt så otrevlig. Ligger under täcket och våndas inför utsikten att prata med någon som någonsin mött mig. Alls liksom. Det är bara bortkastat nu. Jag. Kan. Ju. Inte. Bete. Mig. 

Man kan ju tänka att sånt där brukar ordna sig. Om en vecka kanske det pinsamma man sa till killen i garderoben inte längre kräver akut självmord. Då kanske man inte längre behöver fly landet på grund av sin blomsterrabattskullerbytta. Men nu är ju nu. Jag vill kölhalas och bli bränd med blåslampa och få huvudet spräckt mot en köksbordskant. Som ett ägg. Jag förtjänar det. Att prata för högljutt på fyllan är som bekant den åttonde dödssynden. 

Det är nästa steg. För fastän det knips käft om det i the Cell så är martyrskapet faktiskt den viktigaste delen av alkoholmetabolismen. Det är så man rensar skiten ur systemet. Med skiten menat de dåliga känslorna. Trots att känslolivet är i det mest uppenbart skriande behovet av en lever så var det magtrakterna som fick den. Svårt jävla felprioriterat om du frågar (bakfulla) mig. Då behöver hjärnan hemmasnickra ihop egna lösningar. Som martyrskapet.  ”Jag är en så dålig människa att jag förtjänar att dö” – med handryggen på pannan och kroppen utsträckt på divanen. Å nu känns det bättre.

I vanliga fall brukar allt sämre än ”skitkul” på känsloskalan vara att betrakta som död dinosaurie och begravas långt under tarmar, magsäckar och andra invärtes kroppsliga komponenter. Där ligger det tills det blir olja och är redo att pumpas ut av någon koftklädd tant med medlidande i blicken och en avhandling i oidipuskomplex. Men det går ju inte alltid. Små tanter med högt EQ är skitdyra i drift. Och den landstingssubventionerade budgetvarianten vill väl mest protokollföra kaloriintag och höra om man planerar att checka ut för gott. Då kan det nästan vara lite bra att vara bakfull tänker jag. Man kanske inte blir pumpad tom, men man kantrar lite. Läcker. Som en oljetanker på grund. Illaluktande. Miljöfarlig. Motbjudande. 

Kroppen gör vad hjärnan säger men det går åt båda håll. Den kroppsliga bakfyllan överlappar den känslomässiga. Det känns som om någon har fyllt min skalle med betong. Som jag är en nallebjörn stoppad med svinto. Eller ett dissekerat djur. Uppfläkt och ömklig och hjärndöd. 

Det är framför allt oerhört, oerhört synd om mig. Hela mitt känsloregister är bara olika nyanser av jättejobbigt. 

Men äsch då. Så brygger man sitt kaffe. Och dricker det vid köksbordet. Och tar morgonens första snus. Kanske hulkar man lite över toaletten och loskar stämbandsslem i vasken. Funderar på vad man ska äta till middag. Kanske vädrar man sin ömklighet i en halvtaskig krönika och byter därmed pinsamhet att älta. Och visst, man slaktade sin värdighet igår. Den här texten är bara att skända liket. Men, ska vi vara helt ärliga, hur jävla mycket värdighet fanns det att slakta? Det är en liten blöt klump man får skrapa ihop resterna av och försöka odla upp efter varje kris man försätter sig i. Det är lite som surdeg, kanske, snarare än något med en kropp. Värdigheten som surdeg. Jag har nära till kris. 

Jag har ingen snitsig slutkläm på det här. Och ingen sensmoral eller sådär heller. Jag vägrar knyta ihop säcken. 

Slut. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s