Recension av Toddyspexet

Toddy introducerar sig själva på Locuspuben på KULUs Toddy-event

Den 30:e oktober gick jag tillsammans med en hel drös andra studenter och såg Toddyspexet. Förväntningarna var skyhöga – jag hade sett Boelspexarna briljera på scen några veckor tidigare, och föreställde mig att en kväll med Toddy definitivt skulle bli lika bra – om inte till och med snäppet bättre. Det här med PR och att skapa ett rykte om sig själva är de ju minst sagt bra på. Tyvärr lämnade jag AF-borgen utan den där känslan av att ha bevittnat något stort och imponerande – it just didn’t do it for me. 

Årets Toddyspex, som dessutom var ett försenat 125-års jubileum, bar namnet Al Capone. En lycklig man med samma namn ska precis utbyta ringar med sin älskade Betty Boop när den förrymda fången John Doe tar hans plats, och Capones och Does identiteter blandas ihop. Al Capone hamnar i fängelset medan John Doe bygger upp ett gangster-imperium i Als namn. Föreställningen skildrar Als väg att rymma från fängelset och ta tillbaka både sin identitet och sin Betty. Alla älskar vi väl 20-tals Chicago-estetiken, men tyvärr höll inte storyn hela vägen. Slutet kändes hastigt ihopsatt, som att någon kom på att endast 5 minuter återstod av den tillåtna tiden och behövde en snabblösning på intrigen. Helt plötsligt var den onde borta och den gode triumferade. Hur hände detta? – ingen kommer ihåg. 

Scenerna var vackert målade, den flygande helikoptern var asball, och att 3-våningssängen i fängelsescenen höll sig från att välta och skapa en massiv olycka på scen är för mig fortfarande ett mysterium. Dekor-utskottet bar denna föreställning på sina axlar, så ett massivt SNYGGT JOBBAT till er. Nu när jag har slängt in lite komplimanger och positiva ord kan jag gå vidare utan allt för dåligt samvete. Trots finfina skådisprestationer och vacker sång var det en spex-essentiell del som för mig fattades – bissen. När publikens applåder tvingade skådespelarna att göra om sitt nummer med en twist fattades just det sistnämnda. Var det fint att höra scenisarnas vackra stämmor igen? Absolut. Blev jag imponerad och överraskad över ett fyndigt alternativt sätt att utföra numret? Knappast.

Nu kanske ni tror att jag satt och led mig genom hela föreställningen – inte alls! Både jag och resten av publiken skrattade, trots att skrattsalvorna ej kom lika tätt som jag hoppats. Det mest minnesvärda skämtet från kvällen var när en av fångarna sjöng om hur han gjort vin av sitt urin – ett rim som åtminstone etsat sig fast i denna skribents minne. Det kanske säger mer om mig själv än något annat, eller så är det ett bevis på att många av de andra skämten inte riktigt flög. 

Någonting som ursäktar Toddy detta år är att de fick knappa två veckor på sig att dra ihop en föreställning som vanligtvis ges fyra veckors förberedelser. Tyvärr märktes detta även på scenen. Kanske var spexet mer intresserade av att äntligen få festa ihop igen än att sätta ihop en 10/10 show? Vem vet. Jag hoppas i alla fall att i vårens uppsättning få se en riktig comeback för Toddy, och att få bevittna det som var dess forna glans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s