Känslan av varmt och kallt. Beröring. Dessa är fenomen som är viktiga för oss människor och för vår tolkning av omgivningen. Det faktum att du upplever bitande kyla när du motvillig och halvt sovandes cyklar till plugget en decembermorgon. Värmen när du kliver av flygplanet i ditt semesterland och undrar om det bara är så varmt i luften eller om det är flygplansmotorn som kokar ditt bleka och Sverigeanpassade lilla ansikte. Men vad är det som gör att du känner dessa saker, och hur fungerar processerna som utlöser känslor av olika temperatur och beröring?

Det har länge funnits goda kunskaper om överförandet av signaler från olika delar av kroppen till hjärnan; nervtrådar med hög specificitet och olika funktion har varit föremål för ständigt ökande forskning. Länge kvarstod dock ett stort frågetecken: hur sker den faktiska registreringen av beröring och temperatur hos cellerna? Mot slutet av 90-talet hade forskaren David Julius ett genombrott. Genom att tillföra Kapsaicin (ett ämne som finns i chili och framkallar en känsla av hetta) till celler kunde han se att särskilda jonkanaler öppnades. Den stora och besvärliga gåtan – alltså löst med lite chili. Både genialiskt och skrämmande enkelt. Jonkanalerna fick de otroligt fängslande och minnesvärda namnen: TRPV1, TRPV8, m.fl. – alla med förmågan att öppnas vid särskilda temperaturer.

Efter detta gick det några år då frågan om mekanisk beröring kvarstod – tills Ardem Patapoutian klev in i matchen och orsakade en vetenskaplig jordbävning. Patapoutian lyckades se att det finns jonkanaler som öppnas när cellmembranet utsätts för mekaniskt tryck. Dessa kom han att döpa Piezo 1 och 2. Mekanismen vilken dessa fungerar genom är egentligen också slående enkel: när cellmembranet påverkas av beröring påverkar detta helt enkelt jonkanalerna rent mekaniskt, och de öppnas. För att se vilka dessa jonkanaler var, valde Patapoutian ut 72 gener som kodar för olika jonkanaler, och inaktiverade dem en för en. När han till slut såg att cellens reaktion på beröring försvann, visste han att han fått tag på rätt gen, och således rätt jonkanaler.  

De två forskarnas upptäckter efterföljdes av mycket annan forskning, och för varje år som gick blev det allt mer uppenbart hur viktiga David Julius och Arden Patapoutian varit för den kunskap vi i dag har om vår förmåga att tolka omgivningen. Det ultimata beviset på detta är också anledningen till denna krönikas skrivande: Nobelpriset i medicin. Men deras upptäckter illustrerar också hur basal och avancerad forskning kan vara på samma gång. Om man drar iväg Youtube-sökning på barn som provar stark mat för första gången ser man vilka reaktioner det väcker: öppen mun, utsträckt tunga och kraftig in- och utandning. Precis samma reaktion som om maten vore varm. Att använda människans ”feluppfattning” av att något är varmt – och därmed komma fram till ett vetenskapligt genombrott, är vackert och nästan lite rörande. Detta, i kombination med en upptäckt som är baserad på uteslutningsmetoden och att sitta och peta lite på en cell med en pipett, gör för en duo i upptäckter som är lika lättförståeliga som imponerande. Det påminner om ett citat av en av de bästa fotbollsspelarna någonsin, Johan Cruyff:

”Fotboll är enkelt, men att spela enkel fotboll är det svåraste som finns.”

Årets nobelpris i medicin är perfekt.