17 timmar i Lundagård (med omnejd).

Uppropet till Katastrofal-Karnevalen: ett event som inte kan ha undgått en enda student i Lund. Enligt den officiella hemsidan började kön till den förra karnevalen 2018 formas klockan 20 dagen innan, men som vi alla vet har ~the pandemic~ gjort alla tusen gånger kåtare på minsta event där man får umgås utan att ha Zoom som ett tredje hjul. För alla er som inte kunde närvara, vare sig det var på grund av jourarbete eller bättre vetande, samt för er som hade lite för roligt i kön, så välkomnar jag er att ta del av min natt på Lunds gator i jakt på Karneveljsbiljetter.

Fredag 18:06

“När ska ni ställa er i kön?” är frågan på allas läppar. Efter långa och upprepade diskussioner kommer vi fram till att 02 söndag natt är en rimlig tid. 

Lördag 18:48

Vi bestämmer oss för att ställa oss i kö allra senast 23.

Lördag 19:21

Nu är det visst 22 som gäller för att få en bra plats.

Lördag 20:05

Ryktet om att kön växer med rekordfart når oss. Stress bryter ut. Telefonen plingar till: “Vi är där om tio minuter”. Jag, iförd endast underställ flyger upp ur sängen och panikpackar ner alla någorlunda varma kläder jag kan hitta. I farten glömmer jag att tömma termosen på vatten och får med mig halvljummet utspätt kaffe. Jag tror att jag slog rekord i gång ner mot Lundagård.

Lördag 21:03

På tjugo minuter har kön gått från att sluta vid historiska muséet till att sträcka sig ända förbi Espresso House vid Stortorget. Vi har knipit en strategiskt utvald plats på andra sidan gatan från Shotluckan. Brassestolarna är uppställda, chipspåsarna öppnade och högtalaren satt på högsta volym. Nu börjar det.

De första timmarna passerar utan problem. Musik ljuder från 12 högtalare samtidigt, alla försöker överrösta grannen som har sämre musiksmak än en själv. Vi försöker spela gissa-filmen-till-låten men det är rätt lönlöst när endast två av sju faktiskt hör vilken sång som spelas. Vi har adopterat tre fysikstudenter i orangea ovvar till vårt läkargäng. Medan jag sätter på mig tröja nummer fyra berättar en av fysikarna att han endast har ett par jeans under sin ovve, och jag börjar tyst önska att jag läst mer om behandlingar för hypotermi och frostskador. 

Lördag 22:29

Trots tre lager byxor och den tjockaste filt jag har håller jag på att tappa känseln i tårna. Jag kastas tillbaka den där gången jag förfrös fötterna under en natt av vintertältande i minus 25, så vi tar oss upp för att ännu en gång beskåda kön. Ryktet har gått att vi ligger precis vid gränsen för att få biljetter till den åtråvärda Karneveljen, så vi ansluter oss till de många människor som gått och räknat hur många personer som ligger före. Här inser vi hur otroligt rutinerade folk är när det gäller att stå i kö. Flera grupper har tänt marschaller mellan sina stolar så att kön ser ut som ett slingrande scoutläger. Ett gäng har knutit upp en hängmatta mellan träden utanför Stadsteatern. Men det är inte förrän vi når AF-borgen och det allra första tältet i kön som vi hittar de riktiga veteranerna. De har sovsäckar, stolar och till och med ett golv på sitt partytält, samt en lapp uppsatt där de hävdar att de köat sedan 01:00 natten till lördag. Jag kan inte bestämma mig för om de är galningar eller genier. Jag landar på både och. Kön sträcker sig nu ner till Sesam, vilket vi får höra är ungefär där den slutade på morgonen under förra karnevalen. Innan natten är över kommer den nå hela vägen ner till Parentesen.

Söndag 01:05

Vi tvingas nyttja bajamajorna som ställts upp. Inte kul upplevelse. Vi rejvar på trapporna till Universitetshuset, någon har hittat en strobe som det viftas med. Väldigt kul upplevelse. 

Söndag ??:??

En kille tycker att vi är tråkiga för att vi försöker sova istället för att festa och börjar skrika rakt ut vid vårt läger för att väcka oss. Och då menar jag inte ropa uppmaningar, nej, han skriker som om någon stuckit honom så starkt hans lungor låter honom. När det inte funkar blåser han cigarettrök i våra ansikten. Jag börjar undra vad som fick mig att göra detta. 

Söndag 06:59

Vi väcks av människor iförda 80-talsdräkter som ropar ”TÄLT TÄLT TÄLT”, följt av ett faktiskt tält som bärs ner för gatan. Nyvakna kö-ister (är detta ett nytt ord för SAOL?) dras upp för att hoppa in i rejv-tältet som parkerats på Stortorget. Detta var inte ett helt dumt sätt att starta morgonen på. 

Söndag 07:45

Ett ivrigt sus går genom lägren. ”Är det mässan som håller på att öppna?” tänker ni. Inte alls, men vi har fått en ny tid att vänta på, ett nytt mål att köa till: Espresso House öppnar om en timme och femton minuter. Kön går redan ner till Wahlströms optik. Inception på hög nivå. Vi står ju redan i en kö, så varför inte köa lite mer medan vi väntar?

Söndag 10:27

Vi har gått hem till en av oss för att äntligen få gå på toa inomhus. Detta visar sig nu vara ett förödande misstag. Vi får ett samtal om att kön har börjat röra sig och återigen är det dags att slå världsrekord, denna gång i sprint från Parran till Shotluckan (en tävlingsdistans som vanligtvis brukar gå åt motsatt håll). När vi kommer fram har scoutlägren förvandlats till ett övergivet flyktingläger. Mat, brassestolar och kläder ligger spridda för vinden medan folk i panik rafsat ihop sina viktigaste ägodelar och sprungit för att inte förlora sin plats när kön nu ställer sig upp och komprimeras. De som separerats från vännerna ropar namn i förtvivlan, springande människor faller omkull i leran. Den enda gång jag har sett sådant kaos var på Planet Earth när antiloper överraskats av ett lejon.

Nu är det igång på riktigt. Vi står hoptryckta så gott det går med alla brassestolar och gigantiska väskor. Varje gång kön rör sig framåt trängs folk på liv och död för att försöka hamna åtminstone en halvmeter längre fram. Detta fortsätter i tre timmar till, så jag ska bespara er detaljerna, men det viktigaste får ni ändå veta:

• Henrik Widegren håller spelning på ett biltak.
• Vi missar Henrik Widegren för vi får röra oss framåt precis när han ska börja, vilket leder till väldigt delade känslor kring vår hårt förvärvade plats i kön.
• Vi leker 20 frågor om kända personer, tills medicinar-hjärntvätten kickar in och vi börjar med 20 frågor om patologiska tillstånd istället.
• ”Gå lugnt och sansat!” och ”Håll formationen!!” upprepas så många gånger att jag får flash-backs till brandövningarna på mellanstadiet. Varken då som nu lyddes uppmaningarna.

Söndag 13:57

Och så var (den alldeles för långa och därmed passande nog verklighetstrogna) sagan om den oändliga farsen slut. Efter 17 timmar av förfrusna tår, hot shots på ljummet kaffe och frisyrer som otvivelaktigt vittnar om att vi sovit på gatan är vi framme. Otroligt. Ogreppbart. Oändligt efterlängtat. Så, var det värt det? Ja, det återstår nog att se. Men ett äventyr var det i alla fall. 

Bildgalleri från resan: