Jag tänker på den där dikten av Fröding. Den med kaptenen och sjömannen som ramlat i vattnet. ”Ännu kan en lina den arme nå!”. Fast här och nu handlar det om ett bord. Det är smutsvitt och runt och bågnar under vikten från tre studsande studenter.

Det mesta som sker i Lund, att det en gång i veckan skrivs olika ordvitsar på tema ärta och att ett gäng 20-åringar varje höst drar ihop Nordens näst största frackfest, kommer jag nog kunna smälta en dag. Men ganska mycket av studentlivet finns det ingen chans att jag kommer att förstå ens med lite erfarenhet och mognad. En rätt stor del av tiden har jag fortfarande svårt att skilja på feberdröm och verklighet.

Här är scenen: Jag ska labba. Jag är våldsamt bakfull. Den trettioelfte skengalna överläkaren i raden har kopplat en elmotor till en kontorsstol. Man sätter sig i kontorsstolen och labbmannen drar i en spak och stolen börjar rotera. Efter ett kort tags snurrande är man yr så in i helvete. Det är labben.

”Nu får vestibularis fnatt” hojtar han glatt medan världen vänds upp och ner och magen ut och in.

I förrgår gick en ÖNHare igenom svalgets anatomi genom att helt sonika vålda ner en kamera genom sin egen näsborre och därefter peka ut de olika strukturerna på vägen in mot epiglottis. ”Ny spyr jag” sa han och gjorde just det.  

I fredags tog jag bussen till Lomma och anslöt mig till gruppen av blivande läkare som stod och glassade i solen. Tio öl vardera i väskan och en högtalare med tryck nog för att ge stressfrakturer på den som gick bakom. ”Vad gör ni” frågade ett gäng ungar som hängde vid busstationen. ”Vi ska gå hem till Lund! Och dricka öl på vägen!”. ”Jaha” sa de med rynkade pannor, ”varför då?”.

Klockan åtta en solig lördagsmorgon satt femton tusen studenter på ölfläckiga filtar i stadsparken. Det var viktigt att vara där tidigt. För annars fick man inte sitta. ”Ska alla här verkligen kolla på elden” frågade jag oförstående och fick lika oförstående blickar tillbaka. För det var ingen kö till elden. Man sitter för att få sitta.

Det vore ju inte helt orimligt att anta att det handlade om en kö. Kan jag tycka. För om svenskar gillar att köa så är lundensare helt jävla besatta. Det ska köas till allt. Till kvalborg och skvalborg och valborg och brutalborg och AF-borgen om man vill jobba på lundakarnevalen. Och sedan visar det sig att man inte behöver köa. Alla kan söka jobb på karnevalen. Alla får kolla på brasan på valborg. Man bara köar ändå. I vissa fall får man gå på fest. Som om det Lund lider störst brist på vore arrangemang där man får supa sig vrålpackad.

Och ingen tittar snett på den som har köandet som hobby. Ingen ifrågasätter rimligheten i att kombinera snabbmarsch med öl. Dum i huvudet blir man först om man frågar varför. 

Och jag har så många varför. Som med borden.

Det har rykt fler bord än det rykt, ja, jag vet inte, någonting annat, under min korta tid i Lund. Är det något med läkarstudenter och bord eller är det bara något med människor och privat egendom i allmänhet? Folk sprider bänkeskiveflisor och mindre vitala kroppsdelar kring sig i en hisnande takt.

Kanske hänger det ihop med antagningspoängen. Har man lyckat ta sig genom gymnasiet utan att under en enda kurs tänkt ”nä, åt helvete med det här” kanske man har lite tonårsrevolt att ta igen? Eller är det bara förkärleken till att stå på piedestal?

Jag frågar varför, varför, varför? Fastän jag ju någonstans i maggropen vet precis.

Det finns en lek där man springer fram och tillbaka och hojtar nonsens så högt man kan. Jag skulle kunna dö där tryckt mot tjugo svettiga kroppar med ett spottäckt “arrivederci” i örat. Och i klumpen av människor blir det enda korkade att undra. 

Varför? Vad är det för fråga?

Det är ju inte är köandet, eller borden, eller ens stolen som snurrar det är fel på. Det är frågan. Och man kommer garanterat inte förstå det bättre senare. Hela idén, det kittlande, är ju att det är så urbota korkat. Att det saknar syfte.

Det första matbordet jag såg lynchas var vitt och byggt i något snitsigt jävla brandskyddsträ. Det visste vi förstås inte då. Men eftersom det var målat i flamsäker färg eller smitt i guld eller vad man nu gör för att se till att ett bord inte kan ta fyr, så var man tvungen att punga ut femton papp för det. En väldigt beundransvärd investering från fastighetsbolagets håll, förstås. Men om ändå någon vågat höja handen på AF-bostäders styrelsemöte och försiktigt påmint dem om läkarstudenterna. De har tömt ut all tankekraft på BMC! Där vilar den över helgen! Det där bordet kommer att dö ungt!

Överallt omkring en är allt elände. Folk spöar utrotningshotade djur och klassklyftorna växer och med rätt stor sannolikhet kommer världen vara i för dåligt skick för att det ska finnas något kvar att rädda när vi är klara här. Men i Lund får man tulta omkring på det sjunkande skeppet och ha sig utan att någon frågar varför. Sekunden man lämnar fakultetens portar stänger konsekvenstänket ner. Man sitter i stadsparken eller tittar på när en läkare filmar sitt eget gomsegel eller går sina ölmil och att släppa alla ansatser till att försöka förstå och bara flyta med är det enda sättet att hålla sig utanför psykakuten.  

Man rullar i gräset, luktar på blommorna, dricker källvatten och sparar sina ’Varför’ till PBLn.

”En man är vräkt över bord, kapten!”. Gott så.