Det slog mig igen när någon bal som handlade om kor kom upp på tal. Vad är det som slukar all ens energi som student? Är det vetskapen om att man har 737 Ankikort att repetera? Oron att man råkat referera via någon modell gjord av Boston consulting istället för Harvard university? Eller det konstanta ringandet av bereal-notifikationer? Det korrekta svaret är faktiskt mer komplicerat än att avhålla sig från att börja tänka på Hilberts mackor under föreläsningar. Så vad är det? 

– Jo, det är alla dessa jävla länksläpp. (ursäkta för det vulgära språket men det krävs)

Och som så ofta, när man vet svaret, är det enklare att svara rätt på frågan. Logiken i föregående mening går i rak linje med mina tankemönster när jag ska finna min cykel på Delphi. När man till slut ser den stå där ensam och sorgsen i mitten av labyrinten framför huset med bokstav A-∞ ser man ändå rimligheten i att den står exakt där man lämnade den. 

Så länksläpp, detta ständiga sår som river upp inre blödningar hos en, vad är det ens? En fråga jag ställer mig själv under återkommande scener som brukar se ut så här:

*Det är lördag och klockan har slagit 23.*

Var är jag? 

-Hemma såklart

Har jag sällskap?

-Trötta pizzarester och en ljummen Ey brow.

Vart är resterande delen av MF-sekten? 

-Jo, på AF-borgen under temat Happy feet. 

För att få en mer vetenskaplig vinkel på det hela, spenderade jag hela 7 minuter (orimligt länge kan man tycka) på att luska rätt på en definition av begreppet. Efter djupare efterforskningar fastslog jag att *Länksläpp* kan beskrivas som en “en koppling mellan två delar man låter röra sig fritt”. Obegripligt eller hur? Genom en sammanfattning a lá Victor Lu blir det mer begripligt-  “det öppnas upp en smal portal dit studenter flockas kring, tänk er ett kosläpp med en väldigt smal grind.” Men vem kan då ta sig in i portalen? Handlar det om finess, rutin eller nepotism?    

Fråga inte mig, jag är exemplarisk på att misslyckas med det, att ödmjukt ge platsen till min näste. Kan det hänga ihop med att jag vid flertalet tillfällen undrat varför det ringer alarm kl 17.57??? Jag är ju vaken! Men ponera istället att man osannolikt nog är beredd för ett släpp, troligtvis för att man precis blivit påmind av en polare, hjältar<3. Vad gör man för fel då? Folk påstår att man ska vara snabb, jag som trodde att det viktiga var att skriva en novell om ens favoritfärg. 

Några har dock listat ut det hela, tacka Instagram för den vetskapen. Hur gör de? Är det kontakter eller finns det andra vägar att gå? Portaler som gömmer sig under skuggorna i ladugårdens bakerste skrymslen. Möjligheter för oss skygga kossor att leva som pingviner för en kväll. Alla vägar går mot nepotism som mormor brukar säga och det är starkt applicerbart här. 

Så är kontakter då den enda lösningen för att kunna bli av med det här suset som är värre än ljudsystemet i föreläsningssalarna, mer ihållande än spökena på HSC och där biljetterna är lika icke existerande som GBGs ventilationsystem? Det korta svaret är ja, det långa tänkte jag på länge till allt klarnade. Som sagt, när man väl vet svaret är det enklare att svara rätt på frågan. Om man vill slippa de ptsd-liknande symtomen och den stickande känslan av misslyckande som kommer vid varje länksläpp – lägg då inte så stor vikt vid det hela. Du är inte ensam! Hitta på något annat skojsigt med de miljontals andra som inte heller fick biljett. Ett misstag kan vara början på någonting stort, något fint.

En ko kan alltid vara en pingvin i sina drömmar, så våga drömma. Vem vet en dag kanske du står där som i en scen hämtad ur Happy Feet, som en hoppande ”fågelfisk” i symbios med Boogie Wonderland.   

Illustratörer: Jakob Henmalm & Leo Törngren