Döende
Symptom; öppna en mikro – I dare you
Rent definitionsmässigt är svaret självklart nej. En byggnad kan inte dö för den har aldrig levt. Men ger man utrymme för nyanser blir frågan desto svårare att besvara. Med drygt ett halvår kvar till Forum Medicums invigning uppvisar Health Science Center plurala symptom associerade med döden. Som att fasadens ursprungliga leversviktsgula färg ersatts med rigor mortis-likblekhet, att städerskorna plötsligt försvunnit – är det en orsak till metastaseringen av matrester i mikrovågsugnarna? – och att varje hjärtslag (läs kaffe från Café hjärtat) kostar 19 kr. Mot den bakgrunden, finns där något liv alls? Vi beslutar oss för att HSC ändå förtjänar en adekvat undersökning innan dödsbeskedet utropas – vi beger oss dit.
När vi, Sondens flygande reportrar, Jossan, Amanda och Fabian, ironiskt nog lunkar in på HSC en grådaskig fredagseftermiddag i november är förväntningarna inte höga. Man brukar tala om tystnaden som uppstår när studenter tillfrågas att vara representant på terminsrådet. Korridor B på HSC:s tredje våning är tystare. Har alla hunnit gå hem? De släckta lamporna inne på expeditionen antyder det. Men så plötsligt, ur mörkret smyger en okänd siluett fram med veckans sista dokument i högerhanden, och det är precis vad vi letar efter – en, av sekretesskäl anonym, men högt uppsatt boss över läkarkursexpeditionen.
Även om vi till en början får lirka informationen ur hen, går det snart lätt – kanske har hen rentav väntat på just ett sånt här tillfälle att få lätta på hjärtat, och ogenerös är hen inte. Vår starkaste reporter ser till att så snabbt som möjligt avverka elefanten i rummet.
Vilka studenter är mest desorienterade på HSC?
– Sjuksköterskorna.
Vi noterade dörren där – är inte det samma korridor som för läkarexpeditionen? Varför får inte läkare gå in där?
– Det började med något så enkelt som geopolitik. Det blev oerhört mycket spring haha…
– Ja nej, läkare får ABSOLUT inte gå igenom den dörren. Folk tyckte det blev för rörigt.
Jaså, folk säger du, finns här någon konflikt mellan programmen?
– Kaffebryggaren. Läkar- och sjuksköterskeexpeditionen har olika kaffebryggare men gemensam kaffeförsörjning, vilket bäddar för konflikt. Vi köpte in kaffet sist, det betyder att det är sjuksyrrornas tur nästa gång, så ser systemet ut.
Men gynnar inte det dem? Jag menar, ni är ju fler.
– Den diskussionen vågar vi inte ens gå in i haha… Kaffefiltren bråkas det inte heller sällan om… Vi delar på ju på kaffeförsörjningen men ännu har vi inte etablerat ett rimligt system för filtren.
Vilken är din sjukaste historia från HSC?
– Jag försökte boka konferensrummet med de vadderade stolarna och det visade sig att det var exklusivt för BaRNmoRskoRnA.
Vad har du för planer ikväll?
– Åka till småland.
Efter intervjun står det klart: läget vid expeditionen, det är infekterat. Om till och med kärnan av HSC nåtts av infektionen, då kan det väl inte vara långt kvar? Vi begrundar en stund detta ställe som vi alla hänvisas till – ligger det inte något märkligt över det? Vi som läkarstudenter har ingenstans att kalla vårt, det vi har är HSC. Vi måste nyansera detta, vi tar pennan och blocket och styr stegen mot BaRNmorSkoRNa.
Barnmorskornas korridor är tom på sånär en ensam doktorand när vi anländer. Vart har de tagit vägen? Vi slänger en blick mot ovan nämnda konferensrum med vadderade stolar och märker att: där är de ju. Och vi har tur, för konferensen ska just sluta.
Vi hinner knappt ställa vår första fråga – vilken studentgrupp är den mest desorienterade? Svar: inte läkarna i alla fall – innan barnmorskorna rullat ut varsin mjuk kontorsstol till det lilla bordet där vi står. Innan vi vet ordet av det sitter vi fast i en diskussion om barnmorskans yrkesroll, och vi älskar det. Likt den sköna barnmorskan som ger en en festis på UMO, får de oss att känna oss riktigt sedda och riktigt taggade på den utbildningsöverskridande delen av T9. Yxan begraver vi illa kvickt.
Barnmorskorna har knappt om tid och snart känner vi doften av tobaksmarinerade lungor och en naturlig dragningskraft tre trappor nedåt. Det är Christoffer i kafeterian som kallar. Vi har drömmar om att fråga Christoffer filosofiska frågor. Koks-Ola eller mums-Måns? Vad var hans personliga rekord på candy crush våren 2014? Hur många fishermans friend kan man ta innan det börjar knallra i tarmarna? Men när vi når disken brister han ut “ta henne istället”. Plikten kallar och Chrille vill inte delta. Men tur det, för hans finger pekar på Marita.
Marita vittnar om sin tid som egenföretagare på HSC. En härlig tid som präglats av Gudrun Schyman och en för-e-bannat god kålpudding. Men framförallt en kluven tidsaxel. Tiden innan och efter coronapandemin – eller i klarspråk, studenter med och utan pannben. Blåbärna som fostrades under corona gillar inte kålpudding och mjölkar rent alla havregryn i södra Sverige.
– Ni dricker inte kaffe med mjölk, ni dricker mjölk med kaffe. Vi har fruktansvärt stor mjölkomsättning, både havremjölk och vanlig mjölk, säger Marita.
Glada nyheter för vissa är att dessa blåbär inte nödvändigtvis är läkare. Vi frågar Marita om hon har märkt någon skillnad sedan läkarna kom.
– De 450 stycken vet jag inte vart de är någonstans, de har jag inte sett.
Så hon hävdar. Men vi är säkra på att T2an Linus står i skuld för de tomma corny-paketen och att T1an Vides handflator alltid är i kontakt med cola zeros. T2an Karin brukar vi dessutom se grävandes i wasa-knäcket. Så helt oskyldiga är vi nog inte. Bara fenor på att dölja det.
Men nu ska Marita hem och dricka champagne.
– Jag ska äntligen komma iväg till Sri Lanka i jul efter att ha behövt avboka fem gånger.
En sorglig nyhet vi får bekräftad av Marita i kaféet är att de inte lyckats få avtal i de nya lokalerna. Och trots att det förstås är sorgligt är det inte mer än metaforiskt rätt att Café hjärtat dör med HSC. HSC är till synes en tickande bomb av rigor mortis-doftande väggar, men mellan dessa döljer sig ett livligt gäng individer. Och ni kanske har märkt att hägringar till affischer av Forum Medicum på senaste tiden prytt HSC:s väggar. Snart avslutas ett kapitel, medan ett annat inleds. Och för alla er oroliga, även om skrivborden inte kommer vara höj- och sänkbara och det verkar logistiskt knivigt, får ni lov att ta med era ergonomiska stolar till Forum Medicum (h-intilliggande-byggnader/). Vi tackar därmed för oss, och tills vidare – fridens liljor!
Fabian, Amanda och Jossan
Sonden 