Mössa på huvudet och lätthet i stegen. En gemensam rörelse pulserar stadens kullerstenar. Löv på marken och regn i luften. Det är grått och rått, när rockar och kappor trängs på vägarna. Jag glider fram stilla, oberörd. Ingen ser mig, men jag ser allt. Varje kärleksfullt farväl efter att klockan ringer för hemgång. Men också alla kramar som uteblir. Köerna till halvtaskiga gatukök och det konstanta minglandet. Jag hukar mig, undviker att dras med i något. Glider fram på nyvallade skidor i ett fruset landskap, där armar utgör grenar och husen är trädtoppar. Turen har inget slut, ingen riktning, bara vidare, jag ska vidare. Förbi krönet, en skarp vänster, upp över bron, under tunneln och sen upp i liften. Upp till berget, upp till hemmet. Retirerar till toppstugan, in med ved, igång med brasan, av med mössan, på med filten och fram med boken. Jazzen snurrar igång och tankarna snurrar med. Drömmen om Ipanema, drömmen om värme, drömmen om kärlek. Jag vaggas med, glider bort från fåtöljen och in i brasan.

Torget fylls av människor, de strömmar in från kryphål dolda för blotta ögat. Dammen har sprängts och vattnet susar. Det fyller en med musik, med dofter och med färger. Jag slår mig ner vid ett bord och får sällskap. Bordet fylls av diskussion, magen fylls av stark mat och sött vin. Gatulampor tänds, musiken byter skepnad och en rörelse tar fart. Den fångar upp mig i sin håv och snart står jag där, framför en annan. Inga ord behövs, ty rörelserna talar alla språk. Uppslukad av livet, av kärleken, så försvinner jag. Bort från torget, bort från musiken och in i stugan. Nyvaken och dåsig, går det upp för mig att jag inte har någon brasa. Bara musik från min högtalare, ljus från glödlampor och värme från ett element. Toppstugan är en hägring, torget endast en dröm och föreläsningen börjar om 15 minuter.