Mellan sandkorn lite överallt och halvpsykoser på stranden kommer känslan för första gången. Den dyker upp som en tanke, en irriterande påminnelse, något diffus men ändock medför den en form av ångest som bara “det” kan skapa. Möjligtvis triggas det igång av att någon spelar lite för hög musik från en vattenskadad, skrikig, mobilhögtalare. Du får rysningar när refrängen landar, de spelar en Mariah Carey låt alldeles för tidigt. Kan det bero på att Spotify radio har sneat, eller är det bara någon sjuk jävel som har dragit igång? ”Sådana frågor kommer vi aldrig få svar på” – Tycho Jonsson.

Känslan återkommer senare i perioder under hösten. Det kan vara något så enkelt som att ICA börjar skylta med någon form av cola som ska drickas under vintern. Sedan kommer kylan och kanske till och med snön. Cykellåset är fastfruset och du har blivit hänvisad till svagt grusade, rikligt saltade gångvägar. Där förstör saltet dina nya svindyra skor som du förväntat dig att du skulle få mer uppmärksamhet för och framtiden seglar i den kolmonoxidtäta luften. Allt går sedermera snabbt, det ska vara en herrans massa lussebullsbak och sammankomster på söndagar. Du förstår ingenting. Varför räknar folk ner dagarna? Man köper till och med presenter till sina nära och kära. Överallt tänder folk ljus, även sjukhuset verkar ha fått fnatt och tänt en kon på taket. Vad nu en kon har med någonting att göra?

Det här är ingenting som ska firas.

Det här är någonting som ska förträngas så gott det går, tills det är oundvikligt. 

Ja, ni förstår säkert vad jag pratar om. 

Tenta P nalkas igen. 

Perioden då det enda du konsumerar är snabbnudlar och obehagliga mängder kaffe. Om du inte redan bunkrat upp kan det vara för sent. Hyllorna brukar faktiskt lysa med sin frånvara så här års. Insikten som följer – att nu är det dags att sätta igång – har en lång startsträcka. Du försöker skjuta upp den så gott det går, men när julbordet har lagt sig som en ny människa i magen är krafterna slut. Uppslukad av en termins studier, förkortningar du inte kan placera och följaktligen förtvivlan över hela situationen, kapitulerar du.

Den här gången skulle det ju vara annorlunda. 

Den här gången skulle du vara förberedd.

Hålla igång din repetition över hela terminen och undvika allt det här som Tenta P innebär. Alla dagar som sammansluter med varandra. Alla obegripliga ord som aldrig tar slut, utan lägger sig som en sörja i botten av din övergödda sjö till hjärna och vantrivs. 

Inom kort ringer klockorna runt om i landet och förkunnar ett nytt år och ännu en överhypad nyårsfest. Det slängs nyårskyssar lite här och där men dina kyssar går till MPL. ”Kan du vara orimligt låg i år, för min skull” säger du med tillbedjan i rösten. Folk tror att du har fått en snefylla men du ser allt klart nu. En tes någon framfört under terminen klarnar – att poängen tentan står för är antalet dagar av plugg som krävs för att klara den. Efter ett snabbt dividerande under ljuset som endast hemsnickrade raketer som går lite väl nära folkmassan kan inbringa, inser du att det ser “mörkt ut”. Tentan kräver då 15 dagars plugg, du har om man räknar väldigt snällt, fått ihop 3 dagar hittills. Vilket innebär att du behöver 12 till dagars plugg på enbart 8 dagar, nyårsdagen går ju såklart inte att plugga på. De sista dagarna kan jag inte rekonstruera. Det blir inte trovärdigt, men de försvinner också iväg, det kan jag lova.

Därefter händer något synnerligen intressant, du klarar på något mirakulöst sätt tentan med ett poäng. Vilket i sig är oförklarligt men scenen som inträffar efter slår det med råga. Ditt välmående och för all del också beteende under de senaste veckorna glöms snabbt bort. Det är som att inget av kapitlen ovan har inträffat. En ny termin är snart igång och du repeterar lite halvhjärtat till en början, men även det kommer snart läggas på is och cykeln börjar om igen. Varje termin ser likadan ut. Om någon frågar mig vad som hände de där sista veckorna och jag formulerar ihop något, då ljuger jag. Enda rätta svaret är att ingen vet, det är så vi funkar, vi studenter. Så kommer det alltid vara och det finns kanske något fint i det också.  

Illustratör: AI Alexander Sköldberg