Vad innebär det egentligen att vara patolog? I undersökningssyfte begav sig Sondrea i november till MFs egna Elisabet Englund, aktuell efter installation av sitt hedersmedlemskap på Corbalen och nya forskningsupptäckter.
När vi kommer in i värmen på Patologen bakom BMC leds vi in till ett rum vars dörr är märkt “Utskärning 2” där vi hittar Bitte sittandes med sin kollega Ulla-Karin. De hälsar oss varmt välkomna och börjar glatt berätta om hur formalinfixeringsmetoden, som krävs för att fixera vävnader, utvecklats under loppet av deras karriärer, helt oberörda av det faktum att det vilar en hjärna på bordet mellan dem. I utskärningsrummet skär man ut delar av hjärnan som fixeras för att sedan bli parafinklossar som man kan hyvla och kolla på histologiskt i mikroskopet. Ovanför bordet hänger en kamera som då och då används för att fota hjärnsnitt. Själva hjärnan som ska skäras i ligger på inget mindre än en gul IKEA-skärbräda märkt med en liten morotssymbol, och bredvid ligger en liten IKEA-stekspade. “Alltid lika kul att skära ut en hjärna” skrattar Bitte, medan hon erfaret snittar fram det hon letar efter, bland annat hippocampus som hon kallar för hippen. Patienten hon utreder fick under sin livstid en Parkinsonsdiagnos, men det dröjer inte länge innan Bitte konstaterar att patienten egentligen tycks ha haft Lewy body sjukdom, en mer omfattande sjukdom där proteinet alfa-synuklein ansamlas. I sin forskning har hon hittat att Lewy bodies kan ansamlas även i hjärtat, vilket kan leda till dödsorsaker som lätt hade kunnat undvikas med relativt enkla metoder i framtiden. “Diagnosen stämmer nästan för en gångs skull.” säger hon och skrattar då det ofta kan vara större skillnader mellan klinikernas diagnos och hennes bedömning.
När görs egentligen obduktioner då? Obducera kan man till exempel göra om anhöriga begär en obduktion, för att kolla om en angiven dödsorsak varit rätt, eller vid ovanliga och plötsliga dödsfall som ska utredas. De som jobbar på patologen har ingen direkt kontakt med anhöriga, utan allt går via ordinarie läkare. Informationen som når patologen är patientens namn och sjukdomshistoria via remissen, och så får de i uppdrag att kolla om det var rätt diagnos. Ibland händer det att anhöriga ringer och hör av sig direkt till patologen för att ställa medicinska frågor, ofta några månader efter dödsfallet när begravning passerat och man landat i det. Hon berättar också att de jobbigaste fallen är de där barn är inblandade, det tycker hon är fruktansvärt sorgligt. Då handlar det oftast om hjärntumörer, infektioner eller missbildningar snarare än neurodegenerativa sjukdomar som annars är vanligast. Att kunna ge anhöriga svar på deras frågor om vad som hänt är en stor källa till motivation som patolog.
Hur såg Bittes väg till patologen ut? Efter termin fyra på läkarprogrammet, den ökända patologiterminen som ligger framför Sondrea, valde Bitte att ta uppehåll. Hon ville vara på neuropatologen men kunde inte få någon betald praktik. För att få pengar jobbade hon som sjukvårdsbiträde på akuten och på varje rast sprang hon över till neuropatologen. Hon beskriver Patologen på den tiden som en väldigt rolig miljö där handledaren satt och rökte pipa medan de mikroskoperade och tillsammans upptäckte White Matter Disease, demenssjukdom. Sedan läste hon klart läkarprogrammet och följt på det så disputerade hon, innan hon började jobba på patologen fulltid. Hennes tid på patologen har varit lång och hon hade samma rum i över fyrtio år, fram tills att hon nyligen bytte.
Vi frågar: Hur många hjärnor har du skurit i?
Bitte svarar: Det är ca 100 utredningar på år och jag har gjort de flesta av dem. Jag har hållit på i 40 år – so you do the math.
I sin forskning får hon näring från det kliniska, för det är ju genom sitt kliniska arbete som man förstår vad det är värt att forska om. Märker man nånting intressant som till exempel sambandet mellan Lewy body sjukdom och alfa synuklein i hjärtat så kan man ju få en ledtråd om vad man kan forska om. Däremot finns det massa regler och tillstånd som ska sökas innan den formella forskningen kan ta vid. Angående sitt kliniska arbete skulle hon säga att det är ca 10% av fallen som är kluriga och kanske 1% av fallen som är olösliga, men att det är de klurigaste fallen som ger mest motivation.
Man märker snabbt att det är många som vill nå Elisabet och ha en del av hennes tid, uppmärksamhet och expertis. Bara under vårt möte träffar vi flera doktorander, ST-läkare och forskarkollegor som ställer olika frågor. Vi får även sitta med när hon handleder sin doktorand Keivan Javanshiri som ska jobba på bildtexterna i sin kappa (doktorandbok). Stämningen är så god att till och med Sondrea börjar fundera på att doktorera någon gång i framtiden.
Hur ser arbetsdagen ut då? Vi smsade lite med Bitte innan vårt besök för att få lite insyn i hur en typisk dag ser ut. Ett vanligt missförstånd är att patologer bara obducerar och håller på med döda människor, men Bitte berättar att 95% av deras patienter är levande och att det handlar mycket om att bedöma biopsier alltså prover från operationer. Det kan till exempel handla om att man under kirurgi tar bort vävnad som patologen snabbt ska undersöka för att kirurgen ska kunna återkomma efter operationen med fortsatt behandling. Att sitta och skära är alltså en väldigt liten del – men just inom neuropatologi, det Bitte ägnar sig åt, görs en stor del av undersökningarna på avlidna patienter.
På eftermiddagen får vi följa med och kolla på när hon hjälper en kollega undersöka histologiska preparat från en patient som dött av hjärtinfarkt. Anledningen till att man valt att undersöka hjärnan är att dödsfallet upplevdes som plötsligt och oväntat. Efter att ha synat preparatet beställer Bitte covid-antikroppar då hon sett vener som var fyllda på ett märkligt sätt, någonting hon bara sett hos andra patienter med covid. Även hos en annan patient som haft epilepsi och dött av diagnosen, kan man se spår av covid kvar i hippocampus men inte i lungorna.
Ett annat begrepp som ofta beblandas med patologer är rättsmedicinare, men vad skiljer egentligen de två åt? Till skillnad från patologer så undersöker rättsmedicinare inga patientprover från operation och rättsmedicinska obduktioner gäller enbart s.k. onaturliga dödsfall, t.ex. när det finns misstanke om brott. Det finns ett tätt samarbete och de två institutionerna ligger nära varandra, och ibland övertas enskilda fall från patologen till rättsmedicin, t.ex. vid misstänkt förgiftning.
Vi frågar också vad hon har hade gett för tips till sig själv som läkarstudent, eller bara generellt till oss som pluggar, och Bitte är väldigt tydlig med sitt svar. Så pass att hon upprepar det på sms senare. LUST!
Bitte har tidigare varit inspektor för MF och berättar att hon då var tvungen att månadligen skriva en krönika i Sonden, vilket hon ansåg vara lite väl mycket. I nuläget är hon nyinstallerad hedersmedlem och slipper det tunga arbetet, men får äran att hålla tal ibland. Hon ger oss också en inblick i hur MF var när hon själv var student och beskriver en förening som ägnade sig mer åt renodlat skoj än dagens version som är uppdelad mellan både det mer seriösa och det roliga. Då var det enda syftet att hålla i roliga aktiviteter, kanske framförallt galna fester på Locus.
Vi frågar Bitte om hur hennes relation till döden ser ut och om den förändrats av hennes karriärsval. Hon svarar att hon snarare tror att den är ännu mer seriös nu och förklarar att hon jobbar med de döda för de levandes skull. Hon känner att döden blivit avdramatiserad för henne, men inte att hon blivit avtrubbad. Bitte känner att hon ofta förstår sina patienters lidande när hon ser dem, och får en stor kännedom om dem. Vi får höra att obduktionstekniker är både kunniga och empatiska människor och att de till och med brukar t.ex. kamma patienternas hår och fläta det för att återställa kroppen inför närståendes sista avsked och av respekt för den döde. Det är viktigt att man aldrig är respektlös i hanteringen av vävnad, säger hon, man kan absolut behöva skämta men man får aldrig slarva i vårdens sista mötet med patienten.
Vi frågar henne om hennes största misstag under karriären. För två oerfarna läkarstudenter som redan lyckats göra bort sig mer än en gång känns pausen som efterföljer frågan nästan orimligt lång, hon måste väl klantat till det någon gång? Till slut svarar hon att det är svårt att misslyckas som patolog, eller i alla fall att yrket till viss del saknar de patienter som kan uppdaga ens tillkortakommanden. Istället bjuder hon på en enligt henne själv pinsam historia om när hon som distriktsläkare i Norrland skulle dra ut en nagel varpå patienten skrek till och hon blev rädd. Så fort det var klart bad hon distriktssköterskan att lägga om såret så att hon kunde gå undan och svimma av i rummet bredvid. Vi skrattar tillsammans och en gemytlig stämning når oss i vetskapen om att även denna förebild delat skammen av att vara ny läkare.
Vi får veta att felen man kan göra som patolog snarare rör sig om att vara slarvig och missa något uppenbart eller att vara dålig på att förklara men att tjänsten innebär en mycket mindre risk att göra fel än i andra specialiteter. Hon avslutar med att konstatera att man däremot inte får varken blommor eller choklad som patolog och skrattar.
“De döda lär oss om livet” – Elisabet Englund
Sonden 