För länge, länge sedan, fanns det ett rike. I ett fjärran land med vitklädda berg så långt ögat kunde se. Folket där var något dryga men vyerna och vinerna vägde över. Under en vecka i januari åkte medlemmar i MF dit för att känna på snön, se om den var så vit som i sagorna.

En vacker lördagsmorgon strax innan gryningen begav de sig söderut. Bussarna anlände till sist och snart var de fulla av – ja, trötta människor. Examensfesten hade tagit på krafterna och sömn var något som starkt präglade nästkommande 23 timmar. Själv blev det kanske 2-3 timmar på sin höjd men vissa mäktade nog med 22 timmar, hur vet jag inte. En annan sak som etsade sig fast på minnet var om Schweiz och UCPA var i maskopi. För hur kom det sig att middagsstoppet tilldelades ett land där en cheeseburgare kostar 80 kr? Nog om bussar och klagomål, resan var till för att åka skidor- och gå på afterski såklart.

Det började som sig bör, bland molnen. Att vi befann oss uppe bland bergen var svårt att greppa. Vilket håll backen svängde och vilket håll gravitationen drog mig, var även det förvirrande. Men till afterskin verkade det som att all lyckades hitta. Skador och andra hemskheter som kunde hålla en borta från backen, var inga hinder för afterskin. Där samlades MF folket och brittiska marinkåren i magnifika kombinationer som nästan kändes skriptade. På borden trängdes vi likt teletubbies med pjäxor i ett filmiskt neon-snöfall. Livet var fulländat tills man under promenaden hem upptäcker att man har fått köldskador på kinderna och tappat känsel i sju tår.

Dagarna handlade om skidor, eftermiddagarna om afterski och kvällarna var valfria. Något som däremot präglade alla de här aktiviteterna var väntan. Antingen står du o väntar vid liften, efter liften, i backen, till baren, efter baren, till klubben, efter klubben, till frukost, till middag, ja förlåt poängen har nog gått fram nu. Väntandet satte sin prägel men det är kanske “väntat” när många viljor ska samarbeta.

Utöver att vänta åktes det milsvis med skidor och där någonstans grodde en idé. Den spreds som en lätt viskning i liftarna: “Nu är det dags, dags att stiga över molnen”. Molnen hade under två dagar blivit konstanter, så denna upplysande tanke i upplysningstidens land, gjorde mig kluven. Var det ens möjligt? Snart skulle min världsordning gå i spillror, fysikens lagar skulle kanske inte böjas, utan snare visa upp sig likt MFs förmän på sittningar.

Det var äntligen tid att stiga upp över molnen, upp till det gula klotet, liften tog oss nära och jämförelsen med Ikaros har sin plats. Solen värmde det frostbelagda trynet och snart var den solkräms dränkta näsan en vindpust från att blåsa bort som höstens första löv. Uppe på 3600 meters höjd blev världen något annat, molnen var som små bomullstussar du kunde flytta på med staven och husen var gruskorn du kunde täcka med snö från skidan. Terminen gick till historien och en ny värld öppnade upp sig framför dig. Full av orörd puder på Toblerone berg. 

Kanske blir det något sabbatsår ändå, att åka skidor var ju inte helt fel. Ojdå dikteringen är fortfarande på. Tack o bock