Det var en vanlig torsdagseftermiddag och jag var på promenad i botaniska trädgården. Jag hade stannat till vid en liten damm där popplarna speglade sig i vattnet, när plötsligt en liten rödhake landade i mitt synfält.

Just vid det tillfället passerade tankar på allt det vi gått igenom under dagen och plötsligt infann sig en helt annan tanke: tänk vad stort livet är i jämförelse med det vi ska ägna oss åt som läkare. Infektioner, maligniteter, kurer och behandlingar, hela den medicinska vetenskapen är uppbyggd kring en enda organism. En av 1,7 miljoner som finns beskrivna av vetenskapen. Men det verkar finnas många fler än så, med uppskattningar från 5 upp till 10 miljoner arter på planeten.

Rödhakar och människor är två av kanske tio miljoner arter som samexisterar på planeten. Rödhakens kropp är bara ett par decimeter stor, och är olik en människas på många olika sätt. För att tillåta den att flyga är dess skelett ihåligt och dess lilla hjärta kan slå mer än 1000 gånger per minut. Däremot är rödhakens kropp, precis som vår, utsatt för infektioner, maligniteter och annat. Kanske kan en rödhake drabbas av lika många sjukdomar som en människa, eller ännu fler. Sjukdomar som inte finns beskrivna i någon lärobok, som ingen av oss känner till!

Rödhakar har visserligen inte lika komplexa hjärnor som vi människor. De har varken utvecklat cytostatika eller ChatGPT. Men det måste ändå vara på ett speciellt sätt att vara rödhake. Vad hinner de uppleva under deras 5-åriga liv? Det är svårt att svara på och man ska akta sig för att översätta mänskliga upplevelser till djur. Men jag tror ändå att också rödhakarnas liv är betydelsefulla. Vi människor är inte de enda som betyder någonting på planeten. Och jag pratar egentligen inte främst om klimatkris och miljöförstöring. Men att flytta naturen från kuliss till levande verklighet kan få en att förstå hur fantastiskt livet är. Det jag kände när rödhaken landande där vid den lilla dammen var en svindlande ödmjukhet inför livet. Det är en känsla jag tror är värdefull att bära med sig, både som läkare och som människa.

// Isak Mattisson