bal på borgen

Vad är väl en bal på borgen? De som var där kommer knappast ihåg. De som stannade hemma har bara hört viskningarna. Fear not! Här får ni uppleva det igen, alternativt läsa och sörja (eller glädjas över) att ni missade det. Sonden grävde fram guldspaden ur förrådet och dammade av sina bästa wallraffar-frackar för att ta sig en titt inför AF-borgens murar. 

Baldagen som marskalk börjar klockan åtta på morgonen, cyklandes genom ett sovande Lund. Man äter frukost och gnuggar klegg ur ögonen och undrar hur det ska gå att hålla igång hela natten genom. Någon berättar för en hur många platser som ska dukas. Det är obegripligt många. Sedan traskar man iväg mot balsalen med sina finkläder nerknöglade i en pappkasse.

På borgen bär man bord och stolar och tappar vinglas i backen. En hovmästare skäller ut en för att man räknat fel på antalet dessertskedar och man säger förlåt utan ha en aning om vilka han menar. Det finns en regnskogsflora av bestick i olika storlekar att hålla koll på. 

Borden flyttas en centimeter i sidled, sedan tillbaka igen. Killen som råddar projektet lägger ögonen i höjd med linnedukarna och viftar med handen. Lite mer till höger. Det blir läskigt rakt. Och 135 centimeter från kant till kant. 

Man krånglar på sig en massa lösa knappar och hetsar i sig en macka framför badrumsspegeln samtidigt som man brer tjocka lager deo över förmiddagens bordsbärarsvett.  Spänner en vit särk kring midjan och tar på sig den lite för lilla studentmössan. Ser omöjligt, målbrottsväntande, ännu yngre ut. 

Man tvingas gömma sin sprit i en buske utanför trots att man strutsar runt med ett grönt sidenband kring bröstet. Så vadå, fem timmars kallprat utan att få smygklunka sig socialt fungerande? Det känns lite läskigt. Obefogad oro, visar det sig. Det står tvåhundrafemtio orörda glas bubbel kvar efter att fördrinksrummet har bommats igen. Det här är inte Stockholm, CSN-beroende medger inte vaskning. 

Balsalen fylls, VIP-bordet marscherar in och 520 medicinare börjar svina i takt. Gänget som driver hela balen har lämnat skeppet och står i fotobåset och ger en dimmiga blickar. Det är det kalasigaste kalaset sedan Håkan spelade på Ullevi. 

Det ser ut som en scen från Downton Abbey. Eller moderaternas rikskonvent. Med skillnaden att här vill man vara. 

Herr-e-gud. Vilket långfinger mot fladdermussjukan. Och visst, humöret blir ju inte sämre av att golvet gungar och gaffeln har svårt att pricka munnen, men det är inte bara det. Det är hela kalabaliken. Att man vevar sina servetter och vrålar fast man inte får. Det är att folk inte sjapplar bort möjligheten med de kondomutrustade toaletterna. Det är att högtalarna misshandlar hörselgångarna och att min bordsgranne viker extra snapsbiljetter av namnskyltarna. Det är att folksamlingen tvärvägrar att gå hem utan att få sjunga Sjuka kroppar och att någon med en tuba går förbi och blåser sönder trumhinnorna på alla vid bord 7. 

Och det är framför allt så, så många. Långborden vill inte ta slut. När linnelapparna sulas i luften mot slutet av MF-bandets framträdande är himlen vit. Det är en religös jävla upplevelse.

Man (jag) är i extas. Verkligheten borde vara receptbelagd.  

Det är som att bli kliad på en kroppsdel man inte visste att man hade. Som man än mindre visste kliade. Det måste vara så här det känns när heroinister tar morgonens första sil. När man får mat efter att ha svultit i vildmarken i ett år. När en blindfödd kan se och Jesus botade den spetälske.

Jag vet inte vad den ansvariga på karma-kontoret där uppe håller på med. Någon missköter sina arbetsuppgifter. Någonstans vilar en oförsiktig arbetare stålhättan på fel vågskål. Men, korstecknet, insha’Allah och hela köret, vad jag hoppas att dom får behålla sina jobb. Det här vill jag leva i. 

Marskalkerna röjer dansgolvet på stolar och vinglar med dem i svårt trafikfarliga mönster över den böljande parketten. Till slut spelar bandet på scen och eftersläppet dundrar in osandes kroppsvätskor och Mintu. 

Marskalksexan är en skåpbil. Jag har aldrig dansat inuti en skåpbil förut. Nu står jag med en jelzinbox i handen och tjugo ungar klädda som nobelpristagare runt mig och gör det. Det är lite för mycket för en vodkamarinerad tjugoettåring att hantera. 

Eftersläppet är höljt i en lacknafta-doftande dimma, det får någon annan ta och skriva om. Corbalen däremot. Waow! Livet fast tolv volymsteg högre. hERREgud. 

Not: Corbalskommitén har rott den här coronadrabbade skitjollen i hamn på ren jävla vilja. De förtjänar alla Lunds medaljer, dukningsfascister eller inte. 

Not 2: Herr-e-gud. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s