Någon stoppade in ett grishjärta i en människa och människan överlevde. Det kan knappast vara det Gud hade tänkt sig när han satte oss och våra fyrbenta undersåtar på jorden. Han ville ju inte ens att vi skulle käka dom. På sin höjd kanske krydda grödorna med deras avföring. Nu syr vi in dom i kroppen. Han knäckte ett revben från Adam och byggde tvåsamheten. Vi knäckte ett hjärta från en genmodifierad gris och satte det i en amerikansk diabetiker. Historien är inte snäll mot människor som leker Gud säger James Bond i den senaste James Bond -rullen, innan han spränger ett kärnvapenvalv fullt av kemister utan kollektivavtal i luften. Om den är snäll mot kirurger som suddar ut gränserna mellan modern medicin och grekisk mytologi återstår att se. Killen med grishjärtat verkar i alla fall må toppen. Grisen får man väl anta mår rätt risigt.

Elizabeth Holmes hatade nålar så mycket att hon startade ett företag och började skruva ihop en maskin som kunde råda bot på nålanvändandet i primärvården. Den skulle upptäcka cancer och kräft och annan skit från bara ett par droppar blod, så att Holmes skulle slippa åderlåtas varje gång vårdcentralen misstänkte järnbrist. Skitbra, men inte möjligt, tydligen, för hon ljög bara. Hon hade silvertejpat en skruvdragare på en blodtrycksmätare, eller något i den stilen, och lagt hela schabraket i fräsig skolåda. Droppade man lite blod i den hände ingenting. Grundproblemet var väl att Makita är hetare på vrålhöga vridmoment och magnetiska bits än de är på medicinteknik, så det fanns ju ingenting som kunde mäta någonting alls i bloddroppen. Det låter lite som när jag gick i femman och byggde en raket av en gammal dammsugare. När jag visade upp den på kunskapslyftet eller vad det nu var frågade någon av domarna om den fungerade. ”Nä” sa jag. Och hon tittade tveksamt på mig och gick och gav förstapriset till någon tönt som byggt en (fungerande) äppelplockare av två plastkoppar och en riktigt lång pinne. All kredd till Holmes. Hon försökte i alla fall.

Det har gjorts en studie på bebisar födda under pandemin och man har kommit fram till att de utvecklas långsammare än andra ungar. Den sociala förmågan hos pandemibebisarna bedömdes vara sämre än kontrollgruppens. Jag såg framför mig en nervös tonåring med dubbla dataskärmar och långfingret som enda kommunikationskanal, men insåg rätt snart att en unge född under pandemin knappast kan vara så gammal. Det känns ju onekligen så. Som att det gått ett halvt sekel sedan man kunde spotta varandra i ansiktet på Ullevis innerplan och det var fritt fram att slicka på bussäten. Men ungarna i studien var sex månader gamla. Och då faller ju allt på plats. För det är klart att deras sociala förmåga var i botten, dom var sex månader gamla? Vad mäter man ens? Jollerfrekvensen när man visar Rorri racerbil eller pulspåslaget när farsan försvinner under tittut? Vad fan är det för sätt att bedriva forskning på? Hade någon finnig masterstudent våldgästat mitt hem och tvångsmatat mig med Byggare Bob hade jag väl inte heller varit i mitt sociala esse. Till stöd för barnkullen 20/21. Det är inte er det är fel på.