Historien om hur jag snubblade på målsnöret

Nu på onsdag är det dags för kosläpp nummer två. Inte lika klimaxartat, måste medges, eftersom alla sakta men säkert börjat lyfta på sina mentala restriktioner sedan nyår ungefär. Jag kan nog gå på den där hemmafesten med 48 inbjudna och det är väl lugnt att åka till franska alperna och blåsa i lite visselpipor och det är säkert okej att gå till tentan med bekräftad corona och så vidare. 

Trots att vi inte är lika förtjänta att belönas för vår moraliska fläckfrihet och änglalika tålamod ska det bli sjukt kul att komma ut och dansa igen! Och få knö ihop sig på en bänk på en bar och låtsas att det är jobbigt fast det egentligen är mysigt. Det ska bli sjukt kul – men på samma sätt som att varje McDonaldsleksak kan orsaka andnöd om den hamnar i luftstrupen – måste jag förse den kommande onsdagen med en varningstext. Hämtad ur mitt eget liv vid förra kosläppet. Då jag var lite för… ivrig. 

Det var alltså den 29 september och i kön till Plan B var det en känsla av elektricitet i luften. Hade det inte regnat hade våra hårstrån stått rakt ut. Men nu regnade det, djävligt mycket dessutom. I retrospekt förstår jag att det kan ha varit ett sätt för en högre makt att varna mig för vad som skulle ske om jag gav mig ut. Men inte tänkte jag på det, min primitiva gräsätarhjärna ville bara en sak – dricka öl och fira och dansa asmycket.

Det var roligt också, jag minns att det stod “first day of freedom” med stora bokstäver och på scenen var det ett hologram av ett ansikte som rörde sig. De hade dragit fram allt de hade i förrådet verkade det som. Och jag dansade med ansiktet och andades in alla människors lukt för första gången och det var kul. Runt 3 skulle vi gå hem. 

Eller tja, mina kompisar skulle gå. Jag skulle ta en Voi. Jag hade nämligen kommit på den briljanta idén att åka hem till min faster som bor på Limhamn inte så långt därifrån. Min kusin från Chile var där och hon hade distanskurser som livesändes från Chile, vilket innebar att hon varje natt satt uppe till 4 och hade seminarium om teaterhistoria. En orimlig uppoffring tycker jag, men just då var det bra för mig, för hon skulle kunna öppna och släppa in mig. 

Men hon fick aldrig chansen att smussla in mig i huset den natten. För när jag hade åkt cirka 100 m på min Voi ramlade jag. Här bör nämnas att jag inte var särskilt full, för det hade kanske varit förståeligt. Jag var verkligen bara riktigt, riktigt dum. Jag minns uttryckligen hur jag ropade “wihooo” och gasade till max, samtidigt som jag höll min mobil i ena handen och skulle kolla på Google Maps. Och det var bara andra gången jag manövrerade en av de där djävulska sakerna. 

Så jag ramlade och slog i asfalten och tittade yrvaket upp och undrade vad som precis hänt. Det kändes rätt lugnt, hade inte ont någonstans faktiskt. Bara sjukt att jag precis ramlat på en Voi liksom. Som en sådan där idiotisk tonåring man läser om i tidningen. Men sedan märkte jag att det var något konstigt med mina tänder. Och att det blödde ganska mycket ned på mina vita strumpor. Jag ska bespara er en detaljerad beskrivning av som hände sedan, men i stora drag kan man säga att:

  • En man (som jag tror stod och rökte en joint) kom fram och hjälpte mig ringa mina kompisar och 112.
  • Mina kompisar kom och var jätterädda men jättesnälla.
  • Jag svimmade i min kompis famn, och hade en sådan film-upplevelse när jag vaknade, liksom: “Tekla, Tekla, hör du mig” genom en dimma.
  • 112 vägrade skicka en ambulans så vi ringde min faster som kom och körde mig till akuten (hon hade själv en vild ungdom).
  • Jag fick göra mitt första akutenbesök någonsin, och där kunde de konstatera att jag hade brutit käken och min arm – något jag inte ens märkt innan.
  • Jag var så kall att de fick hämta ett sånt där Sjöräddningen-värmetäcke, som man skakar för att aktivera någon kemisk reaktion som värmer upp det, rätt coolt faktiskt.

Ja, detta kan jag ju fortsätta med rätt länge, men jag tror ni fattar konceptet. Det blev ett dåligt slut på “the first night of freedom”. Jag rullades runt i många långa korridorer och de genomförde olika plågsamma kontroller på mig, för att inte tala om när de justerade tillbaka min käke. Men det värsta av allt var att jag gång på gång behövde berätta om hur det gått till och jag kände mig som världens fjortis (vi kom fram till att min mobil måste ha orsakat käkskadan, vilket känns så 2021 det kan bli). 

Det var också surrealistiskt när de såg min MF-påse och insåg att jag pluggade till läkare. Då ändrade läkarna sin attityd helt, jag var inte en patient längre utan en framtida kollega och “hur mår du lilla vän?” byttes till “du har en odislocerad fraktur i collum radii”. De tyckte också att det var relevant att ta med i journalen, jag citerar: “läkarstudent, termin 3. Uppskattar studierna”. Liksom varför?

Innan jag avrundar detta gyttjebad i mitt förflutna vill jag ge en eloge till mina två vänner som var med mig när allt hände. Inte nog med att de följde mig till akuten och konverserade med min nyvakna faster medan jag låg avtuppad i baksätet på bilen, de återsamlades även dagen därpå i någon form av krishanteringsgrupp. De var beredda att ta uppehåll från studierna och åka till Grekland med mig, och köra runt med mig i en rullstol och mata mig med näringsdryck medan jag läkte min sargade kropp. Som tur var behövdes inte det.

Och med detta sagt vill jag inte döda er glädje inför onsdagen och kommande klubb- och barbesök. Det kommer bli askul! Jag vill bara att ni ska veta att det kan sluta illa om man inte passar sig och att det är en helvetes dålig idé att åka Voi utan att hålla i styret, så gör inte det. Ta det från en som vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s