Att vara lite dum och kär

Att bli kär anses vara en fruktansvärt viktig del av att bli vuxen, åtminstone om man frågar Nora 7 år gammal. Som 7-åring hade jag generellt väldigt svårt att stanna upp och njuta av mitt lilla liv som kunde ha gått ut på att äta maskar rakt ifrån sandlådans botten, eller byta Pokémon-kort som lite mer civiliserade andraklassare. I stället utsatte jag mig för något av det värsta en människa kan genomlida (i klass med gallsten) och gick och kärade ner mig i William som gick i min klass. Jag vill poängtera att detta inte var någon liten crush – det var mitt sinnes fördärv. 

Ett minne kommer till mig – jag väcker mina föräldrar mitt i natten. Jag gråter. “Vad är det för fel, Nora? Har du drömt en mardröm?” “NEJ, JAG ÄR SÅ KÄR OCH JAG KLARAR DET INTE MER!”. 

Ett nytt minne – aj i hjärnbarkens mest smärtsamma minnescentrum. Jag befinner mig på skolgården. I handen håller jag ett stort rött hjärta som jag klippt ut på fritids med en sån där cool sax med krokodiltänder. I mitten av hjärtat står våra initialer – N och W. Jag och min väninna tillika kompanjon lurpassar i buskarna vid innebandyplanen. Mitt under spelets gång tar jag sats och kastar in pappershjärtat, i hopp om att William ska se det. Sedan minns jag inte mer, kanske lite likt Ron Weasley när han frågar Fleur Delacour om hon vill gå på skolbalen med honom i Harry Potter 4 (och blir nekad). Jag och Ron delar alltså inte bara den rödlätta hudtonen, utan även den förälskade människans patos.

Ron efter sitt nederlag (ur Harry Potter och den flammande bägaren)

Jag kunde inte tänka klart längre, vilket ingen vann på. Förutom eventuellt William, då min rosaskimrande psykos gjorde att jag halkade efter i matten. Plötsligt var han 5 uppgifter framför mig i Matteplaneten årskurs 2 och det ser jag som bakomliggande orsak till att han pluggar till ingenjör idag och inte jag. Tänka sig att, om jag inte hade gått och blivit fullständigt hög på signalsubstanser så hade det kanske varit jag som läste kvantmekanik eller typ linjär algebra. Det här är varför det finns en åldersgräns på alkohol och nikotin!! 

Så, vad var det som gjorde att jag blev helt besatt av den här 7-åriga killen? Ja, jag hoppas för det första att du som läser ovanstående också har läst föregående stycke. Helt ärligt så vet jag inte. Men jag tror bestämt att jag inte hade blivit så betuttad om jag inte redan var så upptagen av konceptet kärlek. Jag minns till exempel att jag tyckte extra mycket om att kolla på Byggare Bob sen han hittat kärleken i sin Wilma. Jag reflekterade över detta under en Studentafton som jag nyligen var på, där allas vår (?) Horace Engdahl fick frågan om huruvida bildning försvårade eller förenklade förmågan att bli kär. Hans svar var på det var i princip att “de flesta som blir förälskade har också läst om förälskelse”. Jag känner inget behov av att rekapitulera hela samtalet som han hade med Den rödaste rosen slår ut-författaren Liv Strömquist, men det diskuterades i alla fall mer eller mindre ingående hur man kan försköna kärleken genom bildning, men också förstöra den genom utbildning. “Går man in för mycket på biologin försvåras nog förmågan att bli kär”, sa Strömquist. Min kompis som satt bredvid lutade sig närmare och viskade “så då var det visst kört för mig”.

Jag hade försökt argumentera emot om jag inte var i ett rum med 500 andra tysta individer och om jag hade ett ärligt motargument. Men tänka sig – det hade jag inte. För jag kan inte minnas tillfällen då jag varit mer besatt av konceptet kärlek än när jag var en hoppfull lågstadieunge eller när jag var mitt i den hormonella flervägskorsningsolyckan som är att vara tonåring (men den pratar vi inte om). Sen jag vuxit upp och sen mina hjärnceller mer eller mindre börjat respektera varandra har det faktiskt inte känts som det en gång gjorde. Så även om jag nu skulle kunna gå in i detalj kring vad som ligger bakom attraktionen mellan människor, hur feromoner spelar in, hur allt vi gör i princip är i jakt på dopamin- och oxytocintoppar, hur evolutionen har lurat oss till att vilja bilda par för att inte behöva uppfostra våra avkommor ensamma och så vidare… Så kommer jag inte göra det idag. Jag såg en gång en tweet som löd typ “I’m officially done learning” och det tycker jag ska vara slagorden för vår generations syn på kärlek. Det är så lätt att försöka vilja förklara för sig själv och andra varför man känner som man gör för vi är uppenbarligen besatta av… Människor och hur de fungerar. Men om det finns en tes här någonstans så är det just det – tänk mindre. En konstig kulle att vilja dö på kanske, men man säger ju ändå att man blir dum av kärlek. Kanske är det egentligen åt andra hållet – man måste bli lite dum för att bli kär. Så jag tycker att det är vad vi kollektivt ska göra, för kärlekens skull. Idag, om inte vilken dag som helst! Låt oss bli kära igen, som om vi vore 7 eller 17. Glad Alla hjärtans dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s