Fulla jag är en odåga. Fast det förstår man ju aldrig förrän efteråt, förstås. I den soliga söndagsmorgonens avgrundsdjupa ångestgrop sitter man med pannan i handflatorna och låter det slå en, ett minnesfragment i taget. Någon särskilt jobbig del rullar på insidan ögonlocken om och om igen. Som hjärnan vore en upphakad projektor. ”Håller han aldrig käften”, grinar jag för mig själv, åt mig själv. … Fortsätt läsa Jag är bakfull

För en månad sedan, 17:e september för att vara exakt, blev en pojke kär. Rättelse: Det var säkert många pojkar som blev förälskade den dagen, det var ju trots allt Partus. Men jag tänker specifikt på en som jag och min medredaktör påträffade utanför pizzeria Sesam tidigt på morgonen den 18:e.  Det hela började med ett meddelande till Medicinska Föreningens Facebook-sida. “Tjena, må vara jäkligt … Fortsätt läsa Erik och Daniella

Liten person gråter. Det är jag.  Det är metabolismvecka. I timmar har jag tittat på pilar som går tvärs genom membran och runt i organeller jag aldrig hört om, inte förstår jag någonting bättre. Jag har inga barndomsminnen kvar. Det är bara enzymer och cyklar och tredubbla suffix. En överläkare med tysk brytning plöjer genom malat-aspartatshutteln i 260. Hur är det meningen att något av … Fortsätt läsa Liten person gråter

… men 168 svalor tapetserade på väggarna i till synes slumpmässiga arrangemang går inte att misstolka. Sommaren är evigt fryst i tiden på Health Sciences Centre (HSC).   Jag antar att ni liksom jag inte har undgått att lägga märke till de många gånger besynnerliga konstverk som dykt upp i synfältet sedan vår undervisning förlades till HSC. Det är affischer med klassiker som Carl Larsson varvade … Fortsätt läsa En svala gör ingen sommar